Se upp i backen! Här kommer en bloggpost!
Var på bio igår och såg Contagion. Mitt filmsällskap Fredrik bloggade om upplevelsen och triggade mig därmed att göra detsamma.
Fredriks bloggpost behandlar i huvudsak Contagions platta och tråkiga porträtt av bloggvärlden. Bloggosfären representeras i filmen av Alan Krumwiede (bara namnet!)- en konspirationsteoretiker som, utrustad med systemkamera och produktplacerad North Face-rygga, ägnar sig åt stalka forskare, sprida flyers och storma ut från gammelmedia-redaktioner som inte vill ha hans "scoop", gällt proklamerandes att "old media is dead!". På sin sajt, "truth-serum now", talar han om för sina 12 miljoner followers hur de ska agera för att överlista illvilliga myndigheter när viruset sprids över världen.
Jag instämmer i Fredriks klagolåt över ett mycket torrt och tråkigt sätt att gestalta livet på internet och i bloggosfären. Alan Krumwiede skvallrar om ett Hollywood som är fast i en villfarelse där "nätets kraft" tillskrivs några få webbgurus med många följare, där "politiska bloggare" är aktivister som försöker hacka sig in i systemet för att avslöja myndigheternas korruption. Den svarta skärmen med grön data-text (som annars är en flitigt återanvänd prop så fort det finns något slags "data-expert" med i storyn) har visserligen pensionerats, men i övrigt är Alan Krumwiede inte så mycket mer än ett uppfräschat hacker-porträtt.
Manusförfattarna gör ett stort nummer av mängden berörda och den snabba spridningen mellan olika kluster när det gäller det dödliga viruset, men man verkar helt ha missat att samma regel gäller informationsflödet online. Att "bloggosfären" i huvudsak inte består av grävande konspirationsteoretiker med 12 miljoner läsare utan miljontals små bloggar skrivna av dig och mig bryr sig filmens skapare inte om. Sociala medier spelar en obefintlig roll (det skickas däremot ett par sms samt rings några varnande telefonsamtal).
Manusförfattarna lyckas på detta sätt helt ignorera vad som verkligen skulle utspela sig online vid en global virusepidemi. Paniken online skulle växa organiskt, tweet för tweet, status för status (de digitala djungeltrummorna skulle förmodligen också vara en tillgång i att sprida viktig information och hjälpa varandra). Inget manusbläck slösas dock på att utveckla detta - snabbare då att återanvända gamla hackerklyschor och redan färdigtryckta flyers.
Jag tycker dock att Fredrik är onödigt hård i sin rubrik, när han återigen låter Jude Law bära hundhuvudet och vara representant för något som egentligen är kollektivets gärning. Återigen - Jude är inte ansvarig. Det blir ju dock som bekant lättare att relatera till något som är mänskligt. Och ironiskt nog är det just avsaknaden av personliga öden i övrigt som är mitt andra klagomål. Contagion stoltserar med en namnkunnig cast men saknar en riktig protagonist/huvudperson. Ingen är viktigare än någon annan (visst - viruset är urskillningslöst bla bla) och vem som helst kan dö, men det gör också att det inte finns något mänskligt öde att riktigt bry sig om. Man vill ju att någon ska kunna lyckas eller misslyckas med NÅT. Vad som helst.Det enda som står i fokus är ett globalt skeende kring hur viruset hanteras - och när allt kommer omkring är det faktiskt inte så himla engagerande i längden.
Avslutningsvis vill jag dock säga att jag ändå tyckte filmen var rätt soft (hey, det är ju en katastroffilm! Och Kate Winslet är med!). Jag anser också att Kartago bör förstöras.
UPPDATERING: Såg att Emma gillat filmen något mer ohämmat och drabbades för ett kort ögonblick av dåligt samvete. Var jag för hård? Jag gillade ju också, trots allt. Rannsakade mig själv en stund och kom fram till: nej. Jag står för det jag sagt. Tough love.
Recent Comments