Flyttbestyren fortlöper - vissa smärtfritt, andra med mer friktion. Jag har ju upprepade gånger fått anledning att tänka över min uppfattning att det här med att flytta skulle vara en "kul grej". Flyttpacka är inte min bästa gren har jag kommit fram till - min prokrastinerande, lättdistraherade sida tar över och jag har denna vecka ägnat omotiverat mycket tid åt att lära mig spela "Are you lonesome tonight" både på dragspel och på saxofon (hittade min gamla altsax i garderoben och detta fynd kunde ju bara inte passera obemärkt).
Idag markerar dock en höjdpunkt i flyttkalendern: jag och mamma var på återvinningsstationen.
Att flytta är visserligen plågsamt och jobbigt (och kostsamt) på många sätt, men en för mig otroligt viktig och befriande sak är den naturliga möjligheten att göra sig av med saker. Jag har sorterat ganska skoningslöst bland både saker och ting. Ingenting går säkert nu när jag tagit på mig mina nya, materialkritiska glasögon. Jag hade byggt upp ett bisarrt stort berg i vardagsrummet av ganska blandad kompott, och idag fick jag alltså äntligen slänga det.
Många av er har säkert varit på återvinningscentralen vid Roslagstull (vilket ju är en speciell upplevelse i sig, där den ligger inne i berget). Vi var på den i Bromma, som är en ganska vanlig utomhusstation. Det storslagna i alla återvinningscentraler dock, oavsett hur de är disponerade, är att man kan slänga allt. Stämningen på området kan bäst beskrivas som lättad - alla som är där har äntligen kommit sig för med att göra något som man kanske gått och dragit sig för i åratal. Alla är mitt uppe i processen med att äntligen göra sig av med saker som man känner inte längre har en plats i ens liv. Och man befinner sig på en plats som säger till en: "Kom, lämna allt här, jag tar hand om allt!".
Det finns uttalade, ändamålsenliga, uppskyltade nödutgångar för all typ av materia som kan tänkas fastna på en genom åren och som tynger ner en mer än vad man tror. Den där jobbiga kassen med gamla färgburkar jag haft i källaren. Tv-möbeln som faktiskt, när jag tänker efter, är både ful och skrymmande. Gamla handtagen till köksluckorna. Kasse med gamla telefonsladdar och den där värdelösa Netgear-routern. Typ sjuhundra ton Knasen-tidningar. Allt har en given plats, någonstans där det är meningen att man ska lämna det. Den allra bästa containern är "Brännbart". En allätare. Där slänger man sina minnen - gamla mjukisdjur, leksaker, papper, plastgrejer, KRAFS. Känslan i att med hammare få slå sönder nån hatad gammal stol, som man härbärgerat med motiveringen att "det är inget fel på den", och dumpa den i en container för trä och veta att den sorteras och expireras på ett för miljön bra och rätt sätt. Den känslan.
Den enda direkt osofta episoden utspelade sig när jag skulle dumpa en kasse med skor (fina skor! Converse knappt använda, och Nike!) i en Myrorna-container (det FINNS ju möjlighet att skicka de sakerna som faktiskt har några fina år kvar framför sig till bättre behövande. Fanns till och med några som tog vissa gamla möbler). Jag kutade med kassen över parkeringen. Lätt snöblandat regn. Tre meter från containern gick botten ur (papperskasse). Alla skor, några fina väskor krasch bom bang ut på regninga asfalten. Ett minst sagt ovärdigt ögonblick.
Minus sko-vurpan var detta dock en av flytthöstens stora höjdpunkter. Rekommenderas varmt till alla som känner att ni skulle vilja ha lite mer utrymme att andas på.
Recent Comments