Jag har lite svårt att veta var jag ska börja. Jag tror att jag börjar med att redovisa själva grunden (även om de flesta av er säkert redan vet): jag har sålt min lägenhet.
Äntligen.
Efter att ha väntat stand-by i vad som känns som hundra år har jag äntligen fått en sista minuten-plats på bostadsrättsfärjans slutetapp. Min teppanyakiyra evighetsresa har alltså fått ett slutdatum och jag kan äntligen lämna detta citruspyntade hell hole. Det här är inte en kryssning jag kommer att boka igen inom överskådlig framtid, det är då ett som är säkert.
Får resan ett lyckligt slut? Jag diskuterade affären med en granne häromdan, som helt rätt-upp-och-ner frågade hur mycket jag hade fått betalt (för så gör man i Stockholm nuförtiden - de enda kanterna som behöver vara fina är de på köksbänken...). "Jaha oj, ja det var ju inte så bra", svarade hon eftertänksamt efter att jag berättat. Trots detta svarar jag tveklöst "ja" på lyckligt slut-frågan ovan. Lyckan ligger i själva faktumet att jag fått just det - ett slut.
Andra visningsomgången var i söndags. Efter medioker uppslutning på första visningen följt av en mycket välbesökt omvisning hade vi drygt 14 pers på listan. Det kändes bra. Budgivningen nådde under tisdagen, med tre snabba bud från två olika budgivare, en högre nivå än sist. Rent teoretiskt var det inte omöjligt att sälja på denna nivå men det skulle innebära att jag skulle gå med förlust efter att ha betalt mäklararvodet och återfört mitt uppskov från en tidigare försäljning. Efter två gastkramande och plågsamt tysta dagar ringde mäklaren och meddelade att nej, det verkar inte komma några mer bud. Folk vill ha balkong, de vill inte bo längst ner, bussen åker förbi ditt hus osv osv (jag behöver inte påpeka att jag inte är särskilt imponerad av mäklarens insats på det säljmässiga planet).
Sen gjorde hon en jävligt onödig manöver där hon försökte frånsäga sig skuld för det krassa resultatet genom att påstå att en homestaging hade resulterat i mer bud och att det var min "motvilja" mot sagda stageing som var anledningen att vi inte gjort det (JAGHARPYNTATIFLERAVECKOR-DUHARINTEERBJUDITMIGNÅGONSTYLING-MÄKLARJÄVEL-WTF-RAPTUS!!). Mäklaren konstaterade sedan att 1) jag förmodligen inte skulle kunna få mer för lägenheten om vi la ut den för acceptpris (fotnot: Mäklaren "tror inte på acceptpris". Vadå "tror inte"?? Det är som när min farmor en gång förde en omfattande argumenterande monolog om att det var fysiskt omöjligt för julgranar att fatta eld, allt medan granen stod i lågor bakom hennes rygg), och 2) att det inte var säkert att vi skulle kunna få mer om vi la ut den igen eftersom den då redan varit ute två gånger.
Mina alternativ var alltså att 1) Sälja för dåvarande förlustpris, 2) lägga ut den för acceptpris, 3) lägga ut den på nytt med vanlig budgivning, eller det förkastliga alternativ 4) försöka få befintliga budgivarna att gå med på att bjuda över sig själva, till en nivå jag tyckte var okej. Jag valde alternativ 4.
Det är inget jag är stolt över, men jag försvarar beslutet (förutom den rena och skära desperation det bottnade i) med att jag bara behövde 100 000 kr till för att komma upp på en icke-förlustnivå och att denna nivå fortfarande var en bit under det som två oberoende mäklare värderat lägenheten till. Köparna ville titta igen, jag fick slänga mig huvudstupa från jobbet hem för att bädda sängen och ta bort gröttallriken, och efter att ha gått en kall, ensam och magknipande kvällspromenad på Stora E så ringde mäklaren och meddelade att jo, de tar den för mitt höjda pris, jag kan komma och skriva med en gång.
Tillåt mig i detta läge att spontant utbrista: jihuuuu!
Samtidigt som mäklaren ringde stod jag dessutom öga mot öga med två gulliga rådjur. Jag är osäker på exakt hur de passar in i historien, men känner ändå att stämningen kräver ett omnämnande.
Det var ett sött litet par i min egen ålder som köpte, och jag tror att de sammanfattade hela affären och allas sinnesstämning i sin lättade kommentar: ”Äntligen får vi våra söndagar tillbaka!”. De hade nog, liksom jag, helt enkelt fått nog. De fick sin lägenhet – till ett jävligt facilt kvadratmeterpris på 36 297 kr – och jag kunde betala av mina omkostnader/skulder och därefter göra en liten vinst (femsiffrig, men ändå). Och vi alla fick våra söndagar tillbaka.
”The end”, längtar ni kanske efter att jag ska säga, men innan jag stänger boken helt så vill jag gärna göra en sammanfattning av de lärdomar jag dragit av hela den här upplevelsen.
1. Vem har sagt att just du ska ha bästa menyn? Man ska inte ta någonting för givet. Folk som säljer bostäder vänder sig till en allmän känsla av att ”bostäder går upp jättemycket” när de sätter sina förväntningar. Och visst, för att snittpriserna ska hamna där de gör så krävs visserligen en hel del galenskapsskenande budgivningar, men också lika många sega, trötta och tveksamma.
2. Det blir större skillnader mellan bra och mindre bra objekt. I samband med att SBAB släppte sin Mäklarbarometer för några veckor sedan läste jag en kommentar någonstans (har letat men hittar inte och minns inte från vem…) som påstod detta, och jag håller med eftertryck med. En ”it-factor” blir allt viktigare för utgången i en försäljning. Lägenheter som har något speciellt (utsikt, balkong, exceptionellt läge, öppen spis etc) kommer att fortsätta skena, men ”vanliga” lägenheter kommer inte längre att kunna göra samma oifrågasatta prisresor. Folk är beredda att betala – för sitt drömboende. Prisspektrat kommer att dras isär allt mer, vilket innebär en risk att det blir ÄNNU svårare att förutspå slutpriser och göra vettiga värderingar. Detta knyter an till nästa grej:
3. Drömboende-hysterin peakar. Med vindsvåningsdramatiken färskt i minnet blir denna insikt oifrånkomlig. Vi har terrat oss själva till stört uppskruvade förväntningar på vad ett boende ska vara för något och vad det ska betyda i våra liv. Jag tror detta bottnar i att hyresmarknaden i större städer är så stängd – investeringen, både den ekonomiska, den emotionella och den tidsmässiga, i boendet blir så stor att lägenheten blir en livskomponent av oproportionerliga mått. Vi inbillar oss kanske också att vi ”framtidssäkrar” våra hem, inför den dag vi ska flytta, genom att puffa upp dem till Sköna Hem-värdigt skick och slå rekord i antal infällda köksapparater. Stormen som blåste upp kring sagda vindsvåningsreportage vittnar om traumat i att inse var vi har hamnat. Vi har skådat in i vårt kollektiva, stilbesatta bostadsmedvetande och där gick alla runt med en pinne i röven. Inte alls så fint och avslappnat som vi hade velat.
4. Livlinan: Alla är jävligt trötta på hetsen. Det enda ljuset i tunneln är, som jag ser det, att folk kanske börjar sätta ner foten och flämtande utbrister ”Orka!”. Att säljare, som jag (har jag sålt till underpris måste jag fan ändå kunna mjölka några ideologiska stilpoäng ur det), är beredda att tygla sin vinstgirighet något och ”nöja sig”. Att köpare inser att en bostadsrätt inte är någon ”vinst varje gång”-lott och kanske inte värd en oifrågasatt summa pengar.
En sak är i alla fall säker: jag kommer aldrig, nånsin, never ever att skaffa några jävla vita Sjuan-stolar eller nån teppan-facking-yakihäll. Nu ska jag reclaima mina skrangliga loppismöbler och bränna all citrus på bål.
Fast den dära doftgrejen jag på mäklarens inrådan köpte till andra visningsomgången luktar rätt fräscht. Jag ska nog behålla den.
Kombinerar man fasorna sälja lägenhet med själva flyttandet så ökar min beslutsamhet att alltid alltid alltid bo kvar där jag bor. Det kan det vara värt.
Posted by: Julia | 2010-10-25 at 15.35
Ja alltså min initiala tanke om att "Flytta? Det kan ju vara kul! Omväxling förnöjer!" känns bisarrt naiv såhär med facit i hand.
Posted by: Josefine | 2010-10-25 at 16.39
Även om den här resan längs vägen har inneburit väldigt mycket nervpirr och lidande så har den i alla fall resulterat i ett antal väldigt läsvärda blogginlägg. Väl rutet!
Posted by: Daniel Åberg | 2010-10-26 at 13.45
Tack D! Jag är glad om mina åtaganden har kunnat göra någon liten samtidsantropologisk samhällstjänst.
Posted by: Josefine | 2010-10-26 at 14.26
"livskomponent av oproportionerliga mått". Det är så sant... man vill ju både ha kakan (stadslivet) och äta den. Förresten, hoppas du har skrivande som jobb för dina blogginlägg är väldigt underhållande. Vågar man säga att dom är skrivna på "modern city svenska"? :-)
Posted by: Patrick | 2010-10-26 at 19.14
Hehe tack! Du får kalla det vad du vill :). Så länge nån tycker det är roligt att läsa känner jag mig glad.
Posted by: Josefine | 2010-10-26 at 22.11