Jag ogillar demonstrationer.
Det är något med skanderande folkmassor som får det att krypa i kroppen på mig. Det har ingenting att göra med vad som skanderas, jag drabbas bara av ett milt och gnagande... obehag. Den senaste - och enda - gången jag hittills deltagit i en demonstration var när USA stod i begrepp att invadera Irak. Jag ångrade mig faktiskt efteråt, trots att jag i sak stod bakom det människor - vi - demonstrerade för. Eller rättare sagt emot.
Trots detta begav jag mig till Sergels torg igår. Lite för att många jag av mina vänner skulle dit. Ganska mycket för att jag liksom många andra gått omkring hela dan och känt mig deppig och maktlös och bara liksom velat göra nåt. Nu var ju detta kanske inte så mycket en demonstration som en manifestation (även om jag ska erkänna att jag inte riktigt vet vad skillnaden på dessa två är). Massor av människor - jag har hört siffror mellan 5000 och 7000 - liksom mest stod och tittade. Det var fint ändå, att så många bryr sig tillräckligt mycket för att avbryta sina ordinarie dagsrutiner för att åka och ställa sig tillsammans på plattan. Så småningom kommer megafonerna upp, och någon börjar skandera. "Krossa rasismen!" och "Inga rasister på våra gator!" hörde till de mest framropade ramsorna.
Nånstans där kom det där lilla gnagandet. Det är nåt med retoriken i "Inga rasister på våra gator" som känns jobbigt. Byt ut "rasister" mot valfritt ord, liksom. Dessutom känns det utopiskt att det skulle vara "rasisterna" som är problemet. Som om "fienden" består av nåt tatuerat anabolamonster i stålhättor som kommer sättande nerför gatan med tom och ond blick. Enkelt identifierade gruppmedlemmar vars existens vi bäst hanterar genom att skämsbua ut och därefter samla ihop och bussa iväg, bort från våra gator.
Ordet "krossa" är jag i ärlighetens namn inte heller speciellt förtjust i i detta sammanhang. Jag vill inte vara med om att "krossa" något, eller någon.
"Inga rasister i våran riksdag" var också ett tydligt önskemål från folkmassan, och den gemensamma planen var om jag förstår det hela rätt att gemensamt marschera till/mot Riksdagen den 4 oktober då ledamöterna sammanträder för första gången och SD alltså gör definitiv entré i Stora bassängen. Det har fejsbookats en del, twittrats något mer, om det minst sagt problematiska i att demonstrera mot ett demokratiskt invalt partis intåg i parlamentet. De sitter ju inte där för att någon enväldigt har fattat ett "felaktigt beslut" att plocka in dem. De sitter ju där för att folk har röstat på dem. Utan sina väljare skulle SD inte vara något annat än en begränsad samling dåligt pålästa och främlingsfientliga nollor. Problemet är ju inte så mycket Sverigedemokraterna eller alla gamla VAM:are som cirkulerar kring dess partikärna. Problemet är att 5,7 % av befolkningen nånstans tycker att partiet och dess ideologi har något att erbjuda dem. Som viskande utbyter menande blickar och tycker att SD ger uttryck för "något som alla vet men ingen vågar säga". Och denna 5,7 % består helt garanterat inte bara av sydstatstatuerade VAM:are. Som ValU-statistiken så tydligt bevisat hämtar SD sitt väljarunderlag från samtliga riksdagspartier. Dessa 5,7 % skulle till stor del sannolikt aldrig beskriva sig som rasister. En del av dem har säkert proteströstat som en illa formulerad misstroendeförklaring mot "systemet", men det faktum att de röstat på just SD innebär att de ändå inte har något större problem med den främlingsfientlighet som SD står för (eller med den i övrigt verklighetsfrånvända inställning som partiet har till sin omvärld). Jag har ända sedan i söndags grubblat på hur jag ska kunna tilltala dessa människor? Jag vet ju inte ens vilka de är?
Enter Nästa problem: vem som helst kan vara SD:are. rent statistiskt sett så borde en handfull av mina vänner på Facebook vara SD-supportrar. SD-fobin grasserar. Folk uppmanar sina vänner att "rensa ut" i vänlistan genom att själv sudda ut bekantskapen om man vet med sig att man kanske råkar vara Sverigedemokrat. Den instinktiva lösningen är att med en stor klump misstänksamhet i magen skära av alla band mellan sig själv och gruppen "Sverigedemokrater" och därmed avsluta dialogen för gott. Om folk klagar på att ihjältigningen av SD bara lett till att deras unkna argument aldrig prövats ordentligt och exponerats i ett riktigt, rationellt och resonerande sammanhang så undrar man ju lite vad en kollektiv de-friending och social utfrysning ska lösa för problem?
"Buuuu", vrålar vi. "Shalala", brölar de.
Jag ska erkänna att en demonstration absolut kan ha sina poänger i att ena, att konkretisera och att visa sitt stöd för alla dem som faktiskt kränks av Sverigedemokraternas budskap. Men för många som stod på plattan igår slutar kanske engagemanget där. Man går dit, skanderar med och förundras över hur många andra som känner likadant, och så mår man lite bättre för "94,3 % av väljarna tycker ju inte som SD".
Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare, men jag har bestämt mig att som ett första stapplande steg åt något håll gå med i F!.
Tips på möjliga steg därefter mottages tacksamt.
Jag tycker att du är bra på att tänka högt. Kloka ord!
Personligen tror jag att vi spär på "utanförskapet", som många spekulerar i är grunden till SD-anhängarna, när vi talar om det här som i alla fall min facebooklista gör. Precis som när vi demonstrerar "mot" dem.
I en demokrati är det just det här som är viktigt, att alla åsikter ska höras. Det finns ju en anledning till att de har tänkt som de har tänkt, borde vi inte lyssna på dem istället?
Posted by: Anna | 2010-09-21 at 14.02
A p'sis. Det är den där "vi mot dem"-grejen som är det grundobehagliga med Sverigedemokraterna, liksom.
Posted by: Josefine | 2010-09-21 at 15.01
Bra sagt, Josefine. Men, jag demonstrerade för alla människors lika rättigheter igår. Jag demonstrerade mot "vi och dem-tänket". Du vet aldrig vad exakt alla står för i en demonstration, men uppmaningen på FB var för ett mångkulturellt samhälle och kärlek och jag fick goa rysningar över hela kroppen över att så många känner obehag över ett främlingsfientligt parti. På min banderoll stod det "nej till SD, ja till demokrati". Jag tror att steget består i att hela tiden stå upp för "dom andra", umgås med "dom andra" och även våga kritisera "dom andra", vilka dom än är.
Posted by: Eva | 2010-09-21 at 17.05
Jag förstår vad du menar, och det är inte så att jag säger att demonstrationer i allmänhet (eller just denna demonstration i synnerhet för den delen) per definition alltid är dåliga. Men jag tycker att en demonstrations dramaturgiska egenskaper ofta bäddar för en retorik som är ganska förenklande, polariserande och kollektivt medryckande - även om det är just sådana strömningar demonstrationen vänder sig emot så står man där och mässar "Ut med rasisterna!" i kör utan att ens reflektera över det.
Jag tror att de allra flesta som var på plats igår vänder sig emot ett "vi och dom"-tänk, men i ljuset av hur reaktionerna på SDs framgångar har varit i samhället i övrigt så tycker jag inte att manifestationen hade ett tillräckligt reflekterande och framtidsorienterat innehåll. För många blir demonstrationen mer som ett "plåster", något man gör för att kämpa mot en förlamande känsla av maktlöshet. Man går dit och blir, som du säger, varm i kroppen av att se att det finns tusentals andra som tycker som man själv (jag gjorde också så), och så går man därifrån med en känsla av att ha skridit till handling. Men vad tar man med sig därifrån, förutom den varma känslan? Hur många SD:are har man omvänt?
Jag tror inte att vi kan ta oss an de problem som har tagit oss hit genom att samlas på plattan och skandera eller bua ut ett folkvalt parti när de går in i Riksdagen (SD ÄR demokrati). Jag ser inga långsiktiga vinster i att gå på ett uppeppningsmöte med 7000 andra som tycker som jag.
Jag vill hellre se diskussionen om hur vi ska möta de som röstat på eller sympatiserar med Sverigedemokraterna.
Posted by: Josefine | 2010-09-21 at 20.13
Jag håller med om att vi inte kan sluta där, efter manifestationen/demonstrationen. Men för min del så bidrar den varma känslan i kroppen till styrka och pepp och vidare aktion. Som t ex att bli medlem i ett parti som du funderar på eller att fortsätta diskussionen på arbetsplatsen eller på dagis när man hämtar barnen. Detta politiska kaos har ändå bidragit till att det pågår en diskussion ute i samhället, alla är engagerade och öppna för samtal och det är nu vi har chansen att påverka varandra.
Posted by: Sarianna | 2010-09-22 at 00.06
Hej,
Jag är visst inne på nåt liknande:
http://kvalster.blogspot.com/2010/09/det-dar-inuti-manniskan.html
Posted by: Marit | 2010-09-22 at 09.08
Absolut Sari - kan demonstr/manifestationen ge ringar på vattnet och bidra till ökat engagemang i vardagen så är det naturligtvis en positiv och viktig effekt. Och visst - jag har svårt för demonstrationer i allmänhet och det gör säkert att jag ser genom extra sotiga glas på den här. Jag vill naturligtvis inte förneka andra människors positiva upplevelser av att samlas på det här sättet, och jag är övertygad om att vi vill samma saker och känner likadant inför situationen vi nu befinner oss i.
Jag tycker bara att demonstrationsformatet kan vara problematiskt rent allmänt just för att det ofta har en polariserande egenskap. Därför blir det en extra viktig balansgång när det gäller format och innehåll i frågor som denna när polarisering är ett av grundproblemen.
Jag känner dessutom att det finns en tendens att peka ut Sverigedemokraterna som problemet. Med risk för att låta oerhört klyschig: SD är ett symptom, inget problem i sig. Jag tycker inte att demonstrationen i måndags fokuserade på det. Och jag tycker inte heller att en planerad demonstration 4 oktober fokuserar på det. Min rädsla är att alla ansatser att "krossa Sverigedemokraterna" kommer att göra så att det verkliga problemet - deras anhängare - borrar ner hälarna ännu djupare i marken.
Visst är det viktigt med pepp och ryggdunk bland alla oss som helst av allt vill kasta rutten paj på alla Sverigedemokrater, men jag tycker att vi ska tänka oss för på vilken effekt det har på de redan självupplevt marginaliserade SD-anhängarna inför nästa val om fyra år.
Posted by: Josefine | 2010-09-22 at 09.16
Marit - ja det verkar så! :)
Posted by: Josefine | 2010-09-22 at 09.27
jo jag håller med. jag gör det. helt rätt att SD är ett symtom och inte problemet i sig.
Posted by: Sarianna | 2010-09-22 at 12.52