Jag har gått och dragit mig lite för en uppdatering kring min pågående lägenhetsförsäljning, men jag tänker att vafan det är väl bara att göra det nu. Jobba igenom det liksom. Andas.
Att köpa lägenhet var ju som en del av er redan vet en lång och ganska plågsam process för mig. Förhoppningen var då att jag skulle få skörda frukten av mitt arbete när jag därefter klev över på "andra sidan". Nu skulle det bli jag som satt där och gladdes åt alla tokiga bud-sms som skulle rasa in. Jag som skulle stå där som nån jäkla Bingolotto-vinnare och bara "Jag hade aldrig kunnat TRO, jag DÅNAR...".
Det blev inte så. Det här med att "skratta hela vägen till banken" känns inte som ett uttryck riktat till mig.
Processen att i princip helt städa bort sig själv ur sitt eget hem (och där vanliga, lösa föremål tidigare låg placera ut lämplig mängd lime, citroner och värmeljus) avslutades med en fotografering. Därefter fick jag leva i ett vakuum i ett tiotal dagar då jag kände att jag bodde i ett skyltfönster där fingeravtryck, hårstrån, plastpåsar, kuvert och annat man oundvikligen genererar som människa på 2000-talet inte har något som helst existensberättigande. Detta limbo-liv avslutades med en visningshelg.
Resultat visning: mindre lyckat. Mäklaren hade satt ett utropspris som låg 550 000 kr under det som hon satt som ett "det här kommer du att få"-pris. Det låg c:a 900 000 kr under det som hon hade nämnt som ett "möjligt pris" om allt gick väl. Jag orkar inte ens kommentera hur stört detta är. Vi kan visan vid det här laget.
Det kom ett tiotal personer på visningen. Endast 5 skrev upp sig på listan, och av dessa fem var det en person som la utropspriset. Det låg alltså en bra bit under det jag hade hoppats på (därtill under vad jag köpte lägenheten för för fyra år sedan, som inte ens på den tiden ansågs vara ett särskilt högt pris), och åtminstone en 400 000 kr under det jag satt som en anständig gräns.
Det är ingen rocket science att det låg (och ligger) extremt många objekt ute just nu, och därtill skall läggas att samtliga lägenheter i ungefär samma prisklass i mitt område verkar ha haft det trögt denna helg. Två andra lägenheter väldigt lika min ligger fortfarande kvar på Hemnet, så jag tror att det låga intresset inte beror i första hand på just min lägenhet utan på andra, mer övergripande faktorer. Vilka dessa är vet jag dock inte. Visningen var helgen före valet - kan det ha spelat roll? Det var dåligt väder - kan det ha spelat roll? Är mäklaren försöksutsläppt och genomförde hela visningen med en vägkon på huvudet?
Det här med att inte få kontinuerliga uppdateringar på vad som händer trodde jag också enbart var ett problem som drabbade köparsidan. Som säljare trodde jag att man skulle ha någon form av "kunden har alltid rätt"-gräddfil och ha mäklaren ivrigt studsande vid sin sida. Så icke fallet. Jag har genom hela processen (visning, budgivning - eller rättare sagt frånvaro av sådan - och post-ickeförsäljning) fått vänta tills jag bara håller på att förgås av nyfikenhet och därefter själv ringa mäklaren för att få en uppdatering. Så även igår - det hade då gått nära en vecka sedan vi tillfälligt plockade bort lägenheten från Hemnet och kommit överens om att "höras efter helgen".
Jag ringde mäklaren, som då presenterade planen att lägga ut lägenheten för visning igen om två veckor. Hon hade även pratat med sin "erfarna kollega", och tyckte även att vi skulle sänka utropspriset med 300 000 kr.
[paus för ögonuppspärrning]
Jag förstår visserligen behovet av att få folk att komma på visningen, men här snackar vi alltså om ett utropspris som ligger mer än 100 000 kr under det utropspriset som lägenheten hade när jag köpte den för fyra år sen. Det ligger 850 000 kr under det hon sagt som "i prinicip säkert att förvänta sig", och 1.25 miljoner under det som hon sagt som "möjligt". Och då förväntas värdet på lägenheten enligt alla rimliga prognoser åtminstone ha stigit.
Jag har aldrig haft några större förväntningar på den här lägenheten. Jag är inte en sådan säljare som måste göra massiva klipp. Men här drog jag öronen åt mig. Det känns... dåligt. Mäklaren hävdar dock att hennes "erfarna kollega" påstår att det är "enda sättet". Jag försöker ju att ha ett positivt och konstruktivt förhållningssätt till saker och ting (med varierande framgång) och hade fram tills igår lyckats ta mig till ett sinnestillstånd som var lite mer "äsch det ordnar sig". Jag känner dock inte riktigt så nu. Antingen har mäklaren (och den andra mäklaren som jag också lät värdera lägenheten) gjort en grav felvärdering, eller så har hon totalt misslyckats med att sälja min lägenhet till ett rimligt pris. Jag tycker visserligen att man KAN ha lite is i magen och bara lägga ut den igen och se vad som händer, men vibbarna jag får från mäklaren känns något förvirrade och minst sagt desperata. Och jag fattar inte riktigt varför. Ska det bli fritt fall på bostadsmarknaden nu eller vafan är det frågan om?
Jag kommer, oavsett hur detta går, sannolikt inte hoppsa skrattandes till banken. Nån kommer nog att få putta dit mig i rullstol.
Recent Comments