Jag har under några månaders tid försökt köpa en ny bostadsrätt. Det går sådär.
Alla som någonsin har deltagit i denna karusell vet att det är en gastkramande och nervkrossande upplevelse. Detta blir, om jag någonsin lyckas ro något i hamn, min tredje bostadsrättsaffär i livet. Det har visserligen alltid varit en hetsig historia, men den här gången tycker jag faktiskt att det börjar gränsa till det olidliga. Till det ohanterliga. Och oacceptabla.
Okej. Alla vet att det är svindyrt med lägenheter i stan. När jag köpte min första lägenhet tassade alla omkring den magiska enmiljoners-vallen. En miljon per rum. Så mycket kan man väl inte betala? Jorå, inga problem. Inga problem alls, har det visat sig.
Mitt främsta problem rör sig egentligen inte runt priserna som sådana. Det är dyrt att bo, och Stockholm är egentligen inte dyrare än många andra urbana platser runt om i världen. Det finns människor som accepterar att lägga en betydligt större del av sin inkomst på boendet än vad vi gör i här i lilla Sverige. Man skulle kunna dra öronen åt sig när man ser en lägenhet på mindre än 40 kvadrat gå för över 3 miljoner (händer varje helg), men jag ska inte stanna vid denna fråga.
Mitt största problem är den märkliga process som kallas budgivning. De allra flesta budgivningar rör sig mellan att vara ett vårdslöst och Maverick-artat grisande med hundratusingar hit och dit (aggression och irritation mot de som "bara" höjer med tiotusen...) och ett emotionellt trauma. Antingen vill man bara ha lägenheten "sådär" mycket, och då kanske man okynnesbjuder lite för att hamna med i rullan och få sms:en så man kan se vad som händer, eller så råkar man faktiskt vilja ha den på riktigt. Och det är då det blir jobbigt.
Går man och tittar på en lägenhet och känner att man verkligen, verkligen vill ha den står man inför en känslomässig bergochdalbana som nästan alltid slutar med att vagnen spårar ur och kraschar rakt ut i Saltsjön. För det finns nästan alltid minst en (oftast två...) galningar med i leken, som kanske har förlorat en budgivning för mycket, kanske har en förälder som bara väntar på en möjlighet att placera de där extramiljonerna som den har skräpandes på nåt konto, eller som kanske helt enkelt bara totalt saknar pengauppfattning och tänker att "det är det här det kostar", oavsett prislapp. Någon som har lagt in sin själ och alla sina känslor i budgivningen, som i princip redan har flyttat in och som känner att det inte längre finns någon återvändo. Så gott som alla budgivningar slutar med att någon ensam person kan tänka sig att betala det där som ingen annan spekulant kan tänka sig. Priset som alla andra tänker "oj, så där mycket, herregud, det går ju inte" inför.
Min mammas väninna är sedan många år tillbaka bosatt i Madrid och skulle för något år sedan köpa en övernattningslägenhet i Stockholm. Hon var och tittade på en lägenhet, bestämde sig för att hon tyckte att den var bra, och ringde till mäklaren för att meddela att jotack, jag tar den, men går det att göra något med priset? Det fanns inga andra spekulanter på lägenheten, nämligen. Mäklaren lät då meddela att säljaren kunde tänka sig att sälja, för ett pris som låg ett par hundra tusen över det priset som annonserats vid försäljningen.
För oss stockholmare är ju det här med utropspris och "riktigt pris" (och, om budgivningen går dåligt, acceptpris) inga konstigheter, men för en exilstockholmare var detta system helt obegripligt. I de flesta andra städer i världen så annonserar man ut en lägenhet till ett pris som säljaren vill ha, och när en spekulant kommer som är beredd att betala priset så blir det affär (dock inte överallt - i Australien har man auktion på plats, i lägenheten, och grannarna kommer för att tjuvtitta).
Av någon anledning så har de boende i svenska storstäder skapat ett system där the sky is the limit. Man förväntar sig att kunna få ut mer än vad man ens kan tänka sig för sin lägenhet. Det handlar inte om vad en lägenhet är värd eller vad en säljare skulle känna sig nöjd med, utan vad en desperat, uppjagad och fartblind budgivare i sin vildaste fantasi kan tänka sig att betala. Utropspriset är oftast helt irrelevant, och det vet alla. Det är bara ett sätt att få med så många spekulanter som möjligt i leken, för hur många budgivningar man än deltagit i tänker man alltid att det kanske går den här gången. Det är grisigt, gränslöst och oansvarigt. Och man accepterar det.
Ny empirisk lärdom (från igår) förresten: heta objekt kan bli sålda innan visningen. En del mäklare tillämpar "intresseanmälan" inför visningen, och kommer ett bud innan visningen ringer mäklaren till de som anmält intresse. Bjuder ingen av dessa över, och om säljaren vill förstås, så säljs lägenheten. Osedd. Och till ett pris som helt saknar förankring någonstans, annat än hos en skjutglad köpare som har gett säljaren ett erbjudande han eller hon inte kan tacka nej till. Mer än vad säljaren hade kunnat drömma om.
Och på dagens bostadsmarknad dröms det en hel del.
Varför är det så omöjligt att ha ett system där man faktiskt sätter priser som är riktiga priser? Om det är svindyrt - fine, sätt ett svindyrt pris. Det är helt uppenbart att hela den stockholmska mänskligheten har hamnat i ett enda stort Jack Vegas-trauma och snart står där, som den lokala pilsneralkisen i skitig jeansjacka, och tjatar på personalen att låta dem få spela bara ett enda spel till på krita.
Vi kan inte hantera det här. Kan någon stoppa oss.
(true story förresten. jag har sett det hända).
En tröst, om än en klen sådan, är att jag träffade en mäklare i går som suckade att luften gått ur marknaden. Mängder av objekt men få köpare. "Alla försöker hoppa på sista tåget, men det har redan gått". Så det kanske blir roligare budgivningar framöver.
Posted by: iPet | 2010-06-02 at 12.27
Det må vara ett halmstrå, men greppar jag i tillräckligt många sådana har jag snart om inte annat tillräckligt för att bygga mig en liten hydda...
Posted by: Josefine | 2010-06-02 at 14.13
Jag känner igen mig precis. Vilken ångest!
Jag fick för mig att jag skulle köpa lgh i sthlm i somras efter några år utomlands. Den etta jag ville ha gick från 1 280 000 ("tolv åtti") till 2,1 miljoner. Nog för att jag hört om lockpriser, men det här är ju löjligt. Varför inte bara börja på 1 krona som på ebay? Jag ville inte ställa upp på det där och köpte i Berlin i stället.
Posted by: Karl | 2010-06-02 at 16.05
Mycket bra skrivet!
Och jag håller med Karl också. när slutpriset skiljer sig så mycket från utropspriset, varför ens sätta ett utropspris. Skriv "kom med förslag" direkt istället.
Posted by: annalin | 2010-06-02 at 21.38
Props till dig Karl - våga vägra hetsen.
Jag räknar kallt med att lägga på en miljon på alla utropspriser jag ser. Det handlar alltså om en förväntad uppgång på c:a 50 %. Känns inte helt koscher faktiskt.
Posted by: Josefine | 2010-06-03 at 09.40