JOSEPING

Den här rocken ett liv

Följande berättelse har jag tänkt dela med er under en längre tid (med "längre tid" menar jag... sen i mars, typ), men pga livspusslet och allmän lättja har jag inte kommit till skott. Förrän nu. Det hela börjar med en urtjusig rock som jag fann på Beyond Retro vid Zinkensdamm.

Här är den.

 

Jag fann den i ett något bedagat skick; den var stukad och skrynklig, hade långa rader av nån konstig uppsprättad vit tråd på framsidan (säkert verk av en omdömeslös ungdom med Sgt Pepper-komplex) och en stor reva på nedre högra sidan framtill. Mitt världsvana öga såg dock direkt att det här var sömnadsarbete av yppersta klass. Passformen var perfekt, och stärkt av högstadietidens MVG i syslöjd slog jag självklart till.

Att fixa till rocken var inga problem (om ni inte redan kände till detta kan jag varmt rekommendera vlieseline för att laga revor i kläder). Under lagningsarbetet fastnade jag dock vid de fastsydda etiketter som återfanns i rockens nacke och vid innerfickan (klicka på bilderna för att se dem större).

När jag köpte rocken var etiketten hel och fin - omild behandling under nån rumlig utekväll har tyvärr orsakat irreparabla skador på det, skulle det visa sig, ganska fragila tyget (c'est la vie!). Nack-etiketten innehöll texten "Henderson-Ames, Kalamazoo, Michigan. Military and Society Goods". Jag gjorde naturligtvis vad vilken normal mänska som helst nuförtiden skulle gjort.

Jag googlade.

The Henderson-Ames Company grundades 1893, och ägnade sig åt att tillverka uniformskläder åt "hemliga organisationer, brödraskap och militären". Grundaren Frank Henderson byggde för övrigt Henderson Castle åt sig själv 1895, men det är (sannolikt) en annan historia. Hur som. 1933 gick företaget ihop med The Lilley Company från Columbus, Ohio (länken går till ett minst sagt självsäkert säljbrev där The Lilley Company meddelar sig positivt inställda till att inreda någon nyöppnad frimurar-lokal - jag antar att det är så man pratar med varandra inom hemliga sällskap).

Det innebär alltså att rocken jag köpt absolut senast kan vara från 1932 och sannolikt kommer från något "hemligt brödraskap". Vidare google-forskning avslöjar att jodå, det är en gammal tempelriddar-uniformsrock, troligtvis från tidigt 1900-tal. Förutom att den helt klart verkade vara värd de 300 kr jag betalat visade den sig också vara ett historisk liten skatt.

För berättelsen fortsätter.

Vid rockens innerficka satt en namnlapp fastsydd:

"B.F KRAFFERT JR".

Det var bara att googla vidare.

B F skulle visa sig stå för Benjamin Franklin.

B F Kraffert Sr föddes 1859, troligtvis nånstans i Pennsylvania-trakten (dock ej helt säker på detta). Han gifte sig med en flicka vid namn Tannie Chase, och tillsammans hann de få - åtminstone on the record - två barn.

Benjamin Franklin Kraffert Jr, son och tillika  rockens ägare, föddes 9 november 1898 i Titusville, Pennsylvania. Livet startar dramatiskt för BF Jr; 1910 dör mamma Tannie, och 1911 dör pappa BF Senior. BF Junior blir föräldralös vid 13 års ålder. Han verkar trots detta klara sig relativt bra, och 1920 tar han examen från Princeton. 16 september 1922 fortsätter framgången när han, vid 24 års ålder, gifter sig med Florence Westgate. Bröllopet äger rum på the First Presbyterian Church i Titusville och mottagning hålls för de nära 500 gästerna hemma hos familjen Westgate på East Walnut Street.

Tack vare talrika omnämnanden i lokalblaskan Titusville Herald framträder en ganska detaljerad bild av Benjamin Franklin Jr. Tyvärr skyddas tidningens arkiv av en betalvägg, men med list och  nyttjande av Googles cache-funktion har jag lyckats komma åt textinnehållet ändå. Det är en lokaltidning i dess mest sanna form; rapporterna sträcker sig från resultat i lokala idrottstävlingar till  vilka utomstädes studerande ungdomar som rest hem till Titusville för att fira jul.

Benjamin Franklin Jr och Florence får två barn, Richard Chase och Nancy. Ben, som han ibland kallas, beskrivs som en av Titusvilles mest framstående medborgare; han tar examen från Virginia Law School 1937 och praktiserar under en längre tid som advokat i stan. Han har diverse lokala styrelseuppdrag, bland annat som ordförande i den lokala "country club":en. Han åtnjuter lokal stjärnglans som en av de mest framstående amatörgolfarna i "the tri-state area" (under åren 1923-1956 vann han the Titusville Country Club Championship inte mindre än 13 gånger - den tolfte finalsegern, över en Dick von Tacky, finns färggrannt  beskriven i Titusville Herald). Han tjänstgör i bägge världskrigen (under WW2 är han major i luftvärnet). Nånstans i allt det här blir han, icke att förglömma, bevisligen också tempelriddare.

Dottern Nancy gifter in sig i familjen Russo; 1947 står att läsa i Titusville Herald att en Frank Russo minsann tillbringat jul- och nyårshelgen hos familjen Kraffert. Småstadslivet verkar gå sin gilla gång.

23 februari 1947 drabbas så familjen av en plötslig tragedi. Sonen Richard, eller Dick, hittas död i sin säng av rumskamraten på Cornell University (Ithaka, NY) där han studerar electrical engineering. En senare obduktion visar på "naturlig dödsorsak" i form av ett okänt hjärtfel. Dick dog i sömnen någon gång under natten. Han blev 19 år.

Under en period efter Dicks död arbetar familjen Kraffert för att få ett minnesmärke uppkallat efter sonen, och 1949 beslutar en kommitté att uppföra en swimmingpool i Titusville Recreational Park. 

The Dick Kraffert Pool öppnar för allmänheten 1951. Nästa gång poolen dyker upp i media är 1988, då en desperat pool-kommitté diskuterar hur man ska kunna rädda den åldrande poolen från förfall. En swimmingpool, uppger skribenten, har en livslängd på omkring 25 år. Dick Kraffert Pool lever alltså 1988 på lånad tid (att den inte redan då fallit sönder uppges till stor del vara tack vare viss omsorg och vård från borgmästare Ed Myers).

Nu kanske många av er kippar efter andan och undrar "HUR gick det för the Dick Kraffert Pool?", men lugn, bara lugn - poolen lever och har hälsan än idag. Fortfarande öppen för allmänheten, renoverad under 2009/2010,  och nu med vattenrutschbana, badhus och snacksförsäljning.

Benjamin Franklin Kraffert Jr fick dock inte vara med och bevittna detta - han dog i augusti 1978. Hade han levt idag (vilket han inte hade, men nu LÅTSAS vi) så skulle han ha firat sin 113:e födelsedag i förrgår.

Kvar för eftervärlden finns the Dick Kraffert Pool i Titusville, Pennsylvania.

 

Och hans tempelriddarjacka, här hos mig vid Zinkensdamm i Stockholm.

Nästa gång ni uttråkat släpar hem er 26:e menlösa H&M-skjorta eller Monki-topp, prova att googla den. Jag lovar att den information ni får upp, om ni nu får upp något över huvud taget, inte kommer att vara alls lika fascinerande läsning.

Saker får det värde som vi tilldelar dem. Kom ihåg det, i barn av slit-och-släng-samhället.

--

PS #1. HA HA till alla foliehattar som tror att det är från och med Facebook som vi börjat lämna spår efter oss för eftervärlden.

PS #2. If you are related to BF Kraffert Jr and have googled your way here, do not be alarmed. I am not stalking you (not really). I just have Mr Kraffert's templar coat in my possession. It's alive and doing quite well in Sweden. 

Många bäckar små

Ville bara meddela, för er som inte redan nåtts av budskapet, att det 19:e avsnittet av Maktministeriet nu är här. Det ägnas dels åt en diskussion kring det snabba, oförutsägbara men färggranna debattklimat som nätets strukturer möjliggör, men också åt att diskutera det som mina senaste två poster handlat om - de allt suddigare och luddigare förutsättningarna för varumärken att synas och verka på Facebook.

Det är 26 riviga minuter vi bjuder på - lyssna gärna och kom med dina fem cent i diskussionen!

J'accuse, pt 2

Raseriet intensifieras.

Följande dök upp i flödet häromdagen.

Jag noterade då något som jag inte tänkt på förra gången:

Det går inte att kommentera. Det sitter bara en "gilla"-knapp längst ner.

Man har alltså inte möjlighet att interagera med denna "status" som man har med annat innehåll på Facebook. Ett skrämmande tydligt bevis på den totala bristen på förståelse för vad "sociala medier" är. "Nej vi vill inte att folk ska kunna hålla på och bua åt oss i det offentliga rummet, så nån möjlighet till dialog vill vi inte ha".

Öppen reaktion till Canon, McDonalds och Volvo lastbilar (?): HA HA HA ni fattar inte grejen, ni vet inte vem jag är eller vad jag gör på Facebook och ni saknar uppenbarligen kunskap eller mod (eller båda?) för att inleda en dialog med era målgrupper.

Avgå alla.

J'accuse!

Jag har funderat en hel del de senaste åren på vad jag ska ha den här bloggen till egentligen. Kommunikationsjunkien i mig kan numera få snabba fixar på annat håll, vilket gör att jag sällan (för att inte säga aldrig) får den där känslan av en bloggpost som bara måste få komma ut. Men! Så idag kom jag på en sak jag kan ha den här bloggen till:

Långa, arga rants!

Denna gång är det Facebook som är föremål för min upprördhet (och, precis som med mina senaste poster så har detta plötsliga bloggbehov spawnats av en diskussion som redan förts på Facebook eller Twitter).

Vid några tillfällen de senaste veckorna har det dykt upp s.k "Sponsored links" i mitt fb-flöde. Och då menar jag inte "Pages you may like" (som baseras på vad ens vänner gillat) eller "XX gillar länken/posten YY", utan helt lösryckta kommersiella länkar eller "statusar" från företag, utan synbar koppling till mig eller mina vänner. En ny typ av annons, integrerad i mitt vanliga flöde.

Att Facebook flera gånger visat prov på oönskat och självpåtaget "redaktörskap" över folks flöden är inget nytt ("Vi vill bara hjälpa dig genom att visa sånt som vi tror att du vill se!"), och att de nu tycker att själva flödet är en annonsyta som de kan sälja känns på nåt sätt också lite i linje med Facebooks alltmer buffliga och egocentrerade varumärke. Vad som stör mig denna gång är dock att annonsörerna tror att det här är en bra idé.

En av de som ploppat upp i flödet är McDonalds, och jag vet pga irriterade statusuppdateringar från andra vänner att mitt flöde inte är det enda som Donken brakat in i. Plötsligt står McDonalds där och vevar och viftar i mitt flöde och vill ha min uppmärksamhet med nåt jäkla reklambudskap, förklätt till "tips". Min första tanke var "Vänta nu, har jag sagt okej till att McDonalds får prata med mig?". Min andra tanke var "Jag måste blockera de jävlarna!".

En för annonsörer icke önskvärd reaktion.

Har de verkligen missförstått grejen med Facebook så? Hell, har de missförstått SOCIALA MEDIER så? Tror de fortfarande, år 2012, att det är en fråga om exponering? Om att SYNAS? Om att gå och ställa sig framför tvn så att folk som tittar på tvn då istället ska titta på DIG (och dessutom att folk inte ska bua åt dig att flytta på dig, utan gilla dig)?

Jag har inga problem med att flödet ramas in av en kommersiell annonsyta - där kan annonsörerna härja bäst de vill och jag kommer inte att beundra dem mer eller mindre för att de gör det. Att ta klivet in i själva flödet, med poster som är utformade för att likna det "redaktionella" men som enbart syns där för att man som avsändare har betalt för ytan, är dock bara pinsamt och provocerande. Fattar det inte att värdet i att synas i flödet ligger i att folk har VALT att inkludera dem i sitt samtal - inte i att flödet ligger "i mitten på skärmen"?

En annan grej som stör mig - och här är man väl lite yrkesskadad - är missbruket av ordet "sponsring". Det här är klassisk old school-annonsering och inget annat (om än online...). Att man valt att kalla dessa länkar för "sponsrade" kan dock vara lite symptomatiskt för Facebooks allmänna megalomani, och för annonsörernas trubbiga övertro på vad "det här med sociala medier" kan göra för dem.

Vi friskar upp vårt minne: sponsring är associationsmarknadsföring (eller, för att välja en festligare term, "passionsmarknadsföring"). Det innebär att varumärken kan nå sina målgrupper genom att - med respekt och finess - bli en del av något som målgruppen redan brinner för. Typ längdskidåkning, en tryggare stadsmiljö eller fotokonst.

Att tro att man som företag kan dra nytta av sponsringens fördelar genom att betala för att finnas på Facebook är i bästa fall att säga att man inte riktigt vet vad sponsring är, eller - i värsta fall - att man tror att anledningen till att 4.5 miljoner svenskar finns på Facebook är för att vi brinner för själva Facebook och att det finns ett värde i att, lite vagt, "associeras med Facebook".

News flash: vi är där för att vi brinner för att prata med varandra. Facebook är inte grejen.

Att Facebook känner att de kan paketera annonsering som "sponsring" avslöjar, förutom en lite halvsuddig syn på vad sponsring är för något, också en tendens att se sitt varumärke som så pass starkt att man tycker att en annons på Facebook är "mer än en annons". Att vi, målgruppen, skulle gilla den mer eller tro på budskapet mer för att det är på Facebook.

Oerhört tröttsamt, hur man än vänder på det.

Facebook - sluta jiddra med de samtal som användarna för på Facebook. De konversationerna är det mest värdefulla ni har; om ni börjar trasha dem så trashar ni er kärnprodukt (= DÅRLIGT för affärerna).

Varumärken/annonsörer - köpt kärlek är inte riktig kärlek. Vill ni vara med och kramas på Facebook - eller nån annanstans - så förutsätter det ömsesidigt godkännande från alla parter. Sluta genast upp med det här REKLAMTRAMSET.

 

"Kultursponsring"

Jag ska nu göra en för mig lite ovanlig sak. Jag ska personligen blogga om en grej som relaterar till mitt jobb. Dagens ämne: kultursponsring. Och det kommer att bli långt.

Innan jag drar igång vill jag komma med en dubbel disclaimer - jag arbetar alltså på Sponsrings & Eventföreningen, som är en branschorganisation som företräder den svenska sponsringsindustrin (både sponsor- och rättighetssidan). Jag är färgad av mitt arbete och tycker att sponsring är bra. Eller nej, rättelse: jag tycker att bra sponsring är bra. Dock så är det jag nu kommer att skriva helt och hållet mina egna personliga åsikter och inte ett uttalande eller ställningstagande från Sponsrings & Eventföreningens sida.

(Jag kan också, när jag ändå är igång, nämna att jag tidigare arbetat på Stockholms filmfestival och anser mig därför ha en liten, blygsam insikt i den verklighet som många kulturinstitutioner befinner sig i).

Annina Rabe skrev i SvD häromveckan, med anledning av den sorgliga nedläggningen av Palatset på Riddarholmen, om relationen mellan kultur och näringsliv i Sverige. Näringslivet vill inte sponsra kulturen, menar Rabe, utan väljer att hellre sponsra idrott eftersom det ger tydligare exponering och en tydlig återbäring. Prestationer och resultat hänger ihop med idrott, och därför är det mer logiskt att som företag vilja ge pengar till idrott, lyder resonemanget. Kulturen ger man till (om man gör det) för att man vill stödja kultur som en, om än lite luddig men ändå viktig, samhällsföreteelse. Rabe tycker dock inte att näringslivet går in med tillräckligt mycket pengar (ett påstående som verkar ha utlösts av det faktum att Palatset nu gått i konkurs).

Palatset är dock ett mindre lyckat exempel för att illustrera en tänkt ovilja från näringslivet att satsa pengar på kultur - de 14.5 miljoner som Postkodlotteriet gått in med kan sättas i relation till till exempel ett huvudsponsorskap av ett allsvenskt lag - 2-3 miljoner kr - eller för den delen hela Allsvenskan (inklusive damallsvenskan och U21) - 5-6 miljoner kr. Släng på landslaget - 4-5 miljoner kr - och vi är fortfarande inte uppe i samma summa.

Missförstå mig rätt - jag besökte Palatset, det var fantastiskt och jag sörjer dess frånfälle djupt - men de relevanta konkursfrågorna borde inte kretsa kring varifrån pengarna kom (eller inte kom), utan hur man lyckades bränna upp dem så snabbt.

Kulturbloggen Const spinner vidare på Annina Rabes inläggoch menar att roten till problemet är att kultur i sig inte har tillräckligt hög status i Sverige och att det därför inte är lika attraktivt att ge pengar till kultur generellt (återigen jämfört med, till exempel, idrott).

Det finns två stora grundproblem i ovanstående angreppsvinklar på företeelsen sponsring. Det första är symptomatiskt för många sponsringssökande generellt, och en av de verkliga fotbojorna på många kulturinstitutioners hårda arbete med sponsring: den återkommande begreppsförvirringen mellan mecenatverksamhet och sponsring.

För att förtydliga: sponsring är inte bidrag eller donationer.

Det är inget fel på att privatpersoner eller organisationer vill stödja olika verksamheter genom att skänka pengar, men det har ingenting med sponsring att göra. Bra sponsring bygger på relevanta samarbeten där sponsorns närvaro känns trovärdig och tillför något för publik/besökare/fans. Sponsring är associationsmarknadsföring – ett jämlikt och affärsmässigt partnerskap som, när det görs rätt, gynnar sponsor, sponsringsobjekt och deras gemensamma målgrupper. I lika delar.

Det andra problemet rör själva begreppet ”kultursponsring”. Kulturen sätter sig ofta i något slags självutnämnd obs-klass och identifierar sig själva som mer ”svårsponsrade” än andra. Självklart kan förutsättningarna för att lyckas skilja sig mellan olika sponsringobjekt - vissa är mer etablerade och har lättare att hitta samarbetspartners än andra, vissa har mer kunskap och större marknadsföringsmuskler, vissa kämpar med ett starkt internt motstånd mot kommersiella samarbeten och så vidare, men framgångsrik sponsring fungerar utifrån samma mekanik oavsett var och när den sker.

Sponsring bygger på prestation och motprestation, och det är det som skiljer den från bidrag. Ordet "motprestation" landar inte alltid mjukt hos kulturaktörer - vissa uppfattar det som integritetskränkande att behöva "göra något för sponsorn" i utbyte. Man förutsätter ofta att det som sponsorn vill ha skulle förstöra, förfula eller förvanska den egna verksamheten och att sponsorns intressen i grunden står i motsats till de egna.

Få sponsorer vill förstöra det de sponsrar (och vill de mot förmodan det så är de för att de inte vet bättre). Ett företag samarbetar oftast med något för att de tror på projektet eller verksamheten och för att de ser att hela eller delar av deras målgrupp brinner för sponsringsobjektet - må det vara ett fotbollslag, ett operahus eller en viktig miljöfråga. En bra sponsor ser till att tillföra något och förhöja målgruppens upplevelse – inte förstöra den.

Om man har identifierat att ens målgrupp älskar teater mer än allt annat på jorden är det ett mindre lyckat drag att sätta sin logga i pannan på alla skådespelare på scen. En sådan manöver skulle sannolikt leda till ett raskt utbuande från publiken, och är därför inte ett upplägg som står högt i kurs hos sponsorer med någorlunda strategiska skillz. Dessvärre ligger logo-exponering ofta top-of-mind när mindre sponsringsvana aktörer ska ta sig an sponsring, och just logo-exponering är därför ofta det enda som erbjuds potentiella sponsorer i utbyte. Ja, det och biljetter då.

Diskussionen kring "kultursponsring" bottnar också i antagandet att det är själva kulturen som sådan man som företag förväntas vilja sponsra. Om man som sponsringssökande säljer ”kultur” blir produkten av förklarliga skäl lite luddig, och därmed svårsåld. Lindar man in sig i en välgörenhetsslöja och ber om att "få pengar" blir det svårt att komma med så mycket fler försäljningsargument än ett ”snälla?” (oavsett vem man är), och vips står man där med tiggarmössan (och här håller jag med Annina Rabe – ett icke önskvärt läge).

Om man däremot lyckas ringa in det som är unikt, fantastiskt och magiskt med just den egna verksamheten så ser förhandlingsläget annorlunda ut. Det ska fan vara ett privilegium att få samarbeta en verksamhet som når ut och berör (oavsett om den når hundra personer eller hundratusen), men för att det ska funka så måste dessa verksamheter lära sig att förstå sina egna styrkor och värden, och att paketera dem för företag som har en naturlig och trovärdig koppling till det man själv gör eller står för. Man måste förstå vem ens målgrupp är, vad som driver dem och vad som skapar meningsfulla upplevelser för dem, och sedan bygga sina samarbeten därifrån.

Sponsringsmotståndare drar ibland upp skräckexempel på hur fina kulturbyggnader klätts in i reklamvepor, hur varumärken dränker arenor och tv-sändningar eller hur exklusivitetsnojiga sponsorer försökt få evenemangsbesökare att vända ut-och-in på tröjor med konkurrenternas logga. Att använda dåliga exempel för att argumentera mot sponsring som metod är dock som att hävda att teater generellt är skräp, med hänvisning till en värdelös föreställning.

Det är skillnad på sponsring och sponsring. All sponsring görs inte bra, och det är långt ifrån alla sponsorer som vet vad de håller på med. Sponsring som företeelse är, som så många andra saker här i världen, under ständig utveckling. En tydlig trend är att branschen går allt längre bort från klassisk logotyp-exponering och platta hospitality-paket, för att istället fokusera på skräddarsydda lösningar med större kreativ höjd och fler synergier för sponsor och rättighet. 

Fixeringen vid exponering kan vara en av anledningarna till att idrotten har dominerat kvantitativt under tidigare sponsringsdecennier – det är lätt att sätta en logga på rinksargen eller lagtröjan och sedan luta sig tillbaka och klocka in exponeringsminuterna i tv-sändningen. Men som vi alla egentligen är överens om – loggan på rinksargen tillför väldigt lite för mig som publik. Chansen att jag ska påverkas eller ens bry mig är försvinnande liten, och därför blir den också allt mindre intressant för en sponsor. Och i takt med att exponering minskar i värde har kulturen verklig chans att ta mark från idrotten. Bara för att en målsättning är ”mjuk” så behöver det inte betyda att den inte går att definiera.

En sak har Annina Rabe dock rätt i – skattelagstiftningen hänger inte med. Den är fast i old school-sponsringens exponeringsuniversum, och det är trist (inte bara för kulturen utan för alla rättighetsinnehavare). Det handlar däremot inte om att lätta på kraven för motprestationer, utan om att bedöma sponsring enligt samma modell som övrig marknadskommunikation (där man i större utsträckning litar på att företagen är kompetenta nog att avgöra vad en marknadskommunikationsinsats är värd, istället för att klamra sig fast i 80-talets tabeller med exponeringsgrader och grovt tillyxade kontaktkostnader).

Det finns många kulturaktörer som arbetar framgångsrikt med sponsring, men för att det verkligen ska blomstra kreativt så krävs mer kunskap (både hos sponsorer och sponsringssökande), mer mod och större kreativitet.

Och att kulturen kastar tiggarmössan i papperskorgen.

 

UPPDATERING 2012-02-06: Johan Hellekant skriver bra i SvD om bakgrunden till Palatsets konkurs.

UPPDATERING 2012-02-16: Sponsringsbyrån Tango Sponsring bloggar vidare om konkurs-ursäkten "sponsorerna svek...".

 

SOOOOOOPAAAAA

Insåg när jag publicerat gårdagens inlägg att det stod ett litet "vi hörs imorrn" längst ner i hörnet och tänkte genast DOHH! Det betyder ju att jag måste BLOGGA idag. Två dar i rad liksom. Det har ju inte hänt på... länge. Men, det gör jag så gärna för det här är viktigt.

Gårdagens blackout var alltså ett upprop koordinerat med Wikipedias nedsläckning, med anledning av det omdebatterade amerikanska lagförslaget SOPA (mer från Wikipedia här).

Vi behandlade ämnet i ett kort, extrainsatt avsnitt av Maktministeriet i veckan.

SOPA står alltså för Stop Online Piracy Act, vilket kan ge den oinsatte/obrydde intrycket att detta enbart olaglig fildelning. Men ack ack, så är dock inte fallet. SOPA kan, om det klubbas igenom, betyda början till slutet för det fria, härliga och öppna internetet som vi känner det.

Om du känner att du gärna vill ha kvar ett fritt och ocensurerat internet är det läge att inte stoppa huvudet i sanden nu, utan att höja rösten och säga HALLÅ DÄR. Det kan du till exempel göra genom att skriva under en protestlista hos avaaz.org.

Tack och hej.

UPPDATERING: Martin länkar i kommentarsfältet till ett Youtube-klipp som förklarar grejen på ett bra sätt. Totalt sevärt så jag lyfter in det här. Tack Martin!

 

[blackout]

Kvidevitt

Läser att Fredrik tycker att jag är en kul typ och blir nästan oproportionerligt rörd. Ska bjuda/tvinga i honom en fransk fågel som tack.

 

Utbud och efterfrågan

Okej, det här långa blogguppehållet är egentligen för att jag har varit upptagen med att renovera mitt kök och jag håller på och lagrar upp för värsta "före/efter"-posten med bilder och grejer. Det skulle markera slutet på en plågsam renoverings-era och en välbehövlig återkomst till kreativt bloggande.

Men. Nu måste jag bara tjuv-bryta isen med en kort kommentar om något annat.

Jag har i mellandagarna roat mig med att uppgradera maskinparken hemma, bland annat med en WD TV Live. Det är som en Apple TV fast... inte. Det är alltså inte knutet till iTunes och särbehandlar inte Apple-produkter (vare sig positivt eller negativt).

Hur som. Jag är mycket nöjd med denna maskin - MEN: jag saknar verkligen en inbyggd betaltjänst för streaming av video. Och när jag satt där i min fåtölj och saknade den här tjänsten så kände jag ilskan bubbla upp inom mig. Hur kan det inte finnas??

Lådan har en rad inbyggda innehållstjänster av såväl gratis- som betalmodell; det finns Spotify, Picasa, Flickr, Flixter, Facebook osv. Dessutom finns Netflix, som ju egentligen är svaret på det jag söker - men den tjänsten fungerar inte i Sverige.

Jag blir fan förbannad. Här sitter jag och är HELT beredd och villig att betala någon för att leverera en film till mig - och så går det inte! Hur kan "filmbranschen" gå samman i "kriget mot fildelning" och sen anklaga konsumenterna för att inte vilja betala för en produkt - som inte finns?

Jag har inte köpt den här lådan för att sitta och konsumera olagligt nedladdat material - men det finns ju inte så mycket annat man kan ha den till i Sverige. Visst, vi har en del hyrtjänster online men det funkar bäst i datorn (förutom Voddler, som inte verkar funka alls) och det finns lite nostalgiska hyrmodeller av typen "stöd din lokala brevbärare genom att posta dvd-skivor fram och tillbaka". Vi har dock flera tv-kanalers fina Play-tjänster (som med lite trix går att få både i datorn och på stor-tv).

Men om nu mediacenter och fjärrkontroller i allt större utsträckning blir konsumentens weapon-of-choice, varför säljer man inte sina produkter där? Varför är det bredbandsleverantörerna (typ Telia och Bredbandsbolaget) som ska ta täten i utvecklingen av streaming-tjänster? Jag råkar bo i ett Comhem-hus och dessutom är det ju smidigare att bara kunna ta med sig sin lilla dosa om/när man flyttar.

Jag är uppriktigt nyfiken på frågan. Hur kan tillgängligheten fortfarande vara så dålig? Om det bara fanns möjligheten att hyra film i dosan så skulle jag ju sitta där och klicka som en annan dåre. Det verkar ju inte vara Western Digital som är ovilliga att samarbeta med innehållsleverantörer och de tekniska förutsättningarna finns helt uppenbart där.

Kan nån resa på sitt feta arsle och börja jobba MED tekniken tack??!

Vad är väl en val på slottet?

Jag är nyss hemkommen från en lång korthelg/kort långhelg i Narvik. Jag skriver så eftersom jag inte riktigt kan avgöra vilket det var - vi la 24 timmar på att transportera oss till Narvik, sen hade vi en dag vigd åt en sk "späckhuggarsafari" (eller ja, "dag"... det var ljust mellan halv tio och halv två ungefär), och sen fick vi ägna i princip hela sista dagen åt att transportera oss tillbaka till Stockholm igen. Jag har nog aldrig varit på en icke-jobbrelaterad resa som haft denna märkliga ratio av transporttid i förhållande till vistelse.

Syftet med resan var alltså, i huvudsak, att få se späckhuggare. Visst, en stor grej var såklart också att få se fjordarna (och de VAR majestätiska, det ska erkännas), och för undertecknad som lider av mild till måttlig besatthet av havsörnar fanns även tydliga ornitologiska poänger. Men låt oss vara ärliga - vi hajkade inte till det frostbitna Nordnorge för spänningen i att få åka jättesnabb gummibåt.

Att man på safariföretagets hemsida uppgav att man under förra året siktat späckhuggare på 30 % av sina turer var ett faktum som visserligen var tydligt för oss alla tre men som nog ändå inte till fullo sjönk in i förväg. Bara möjligheten att få se dessa jättefirrar (JA vi vet att det inte är fiskar) förförde oss totalt. Med tindrande ögon och bultande hjärtan krånglade vi in oss i lager på lager av raggsockor, fleece, livräddningsdräkt och diverse flytetyg. Kapten Rolf skulle ta med oss på ett möte med det mäktigaste naturen har att erbjuda.

Efter tre timmar i en skumpande RIB-båt fick vi gå iland. Utan att ha sett några späckhuggare. Uttrycket "tystnaden som uppstår" har aldrig känts mer relevant.

Att detta reseminne nålats fast i medvetandet med en tagg av bitterljuv besvikelse ska inte förnekas - dock lindras smärtan något när man tänker på den holländare i samma båt som betalade TVÅ gånger  för att i full våtdräktsmundering åka ut (den ena gången i isigt ösregn) mot en 30-procentig möjlighet att få SNORKLA med späckhuggare. Och kammade noll. Det mest hjärtskärande var nästan hans positiva "äsch det gör inget"-charad, lite som när man ramlar och slår sig jättemycket men reser sig alldeles orimligt fort och försäkrar alla runtomkring om att "det gick bra".

 

Havsörnar fick vi dock vår beskärda del av. Nordens nazguls. Jag har säkert berättat redan hur jag sedan barnsben lider av en stark skräckblandad förtjusning och djup fascination för dessa jättefåglar (detta bottnar i min mammas rädsla för att havsörnarna i skärgården skulle kunna dyka ner och svepa iväg med oss barn), och jag var därför nästan lika taggad inför att få träffa dem som att få träffa huggarna. Så fort vi kommit ut på fjorden kom den första svävande. Den flög liksom ikapp båten och kapten Rolf slängde fisk i vattnet. Detta var uppenbarligen en överenskommen rutin - örnarna svävade runt oss ett bra tag och flera gånger dök de ner nära båten; två gånger svepte de ner bara meter ifrån oss och skopade upp en fisk som Roffe slängt i.

Man skulle ju kunna tycka att detta borde vara ett nästan ohanterligt klimax för en sån som mig, och till viss del var det väl det - jag plågades dock av en mild och oförklarlig besvikelse efteråt. På något sätt kändes örnarnas beteende inte särskilt... havsörnsmannamässigt. En stor del av tjusningen är ju att de ska sväva sådär högt, liksom otillgängligt och helt utan intresse för oss töntar på marken (om vi inte är fiskar eller kaniner förstås. Eller små barn...). Och här kom havsörnarna flaxandes som några jädra korvmåsar.

Ett näst intill oförlåtligt karaktärsbrott i mina ögon. Det kändes inte som... riktiga örnar.

På samma sätt som örnarnas publikfriande beteende väckte besvikelse mildrar späckhuggarnas totala okänslighet för vår safariupplevelse just samma besvikna känsla. Det ska inte vara lätt att fånga naturens under. Huggarna kommer när de känner för det - det är inget jävla Sea World det här. Tänker jag. Och att vi inte nådde målet denna gång kommer nog göra att upplevelsen kommer kännas än mer värdefull när den väl inträffar.

För se dem, det ska jag. Banne mig.