« SOOOOOOPAAAAA | Main | J'accuse! »

2012-02-03

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

LAJJJJK

Tack så mycket för ett utmärkt inlägg.

Min bakgrund är något annorlunda. Jag har studerat humaniora i sex, sju år vid Uppsala universitet, jag driver två företag inom kulturbranschen och jag är initiativtagare till humanisternas kontakt- och branschdagar i Uppsala. Kultur har alltid varit en drivkraft i mitt engagemang inom både ideell och icke-ideell verksamhet men det har inte uteslutit ett stort intresse för entreprenörskap och företagsamhet.

Därför är dina resonemang så viktiga. Jag håller helt med att det finns en skillnad mellan bra och dålig sponsring, att lagstiftningen är otillräcklig och att ordet kultursponsring hämmar ett bredare samarbete mellan näringsliv och kulturinstitutioner.

Det är även talande att aktörer inom kulturbranschen, som Annina Rabe och Const inte ser en skillnad mellan mecenatverksamhet och sponsring. Att stå med tiggarmössan kan i vissa fall vara lönsamt, men precis som du säger utgår sponsring från en helt annan typ av samarbete: ett jämlikt samarbete och affärsmässigt partnerskap.

Det här påminner om Bengt Kristensson Ugglas uppmaning att integrera humaniorastudier i ekonomiutbildningarna och Ronja Boijes undran om humaniorastudenterna verkligen är redo att samarbeta. Precis som inom humaniora och de vetenskapliga disciplinerna finns det ett motstånd inom kulturbranschen som motsätter sig den här formen av vetenskapligt eller monetärt utbyte.

Du kan läsa inläggen här:
http://www.svd.se/kultur/understrecket/bara-humaniora-kan-fa-ekonomin-pa-ratt-vag-igen_6722555.svd
http://hbl.fi/impuls/2012-01-09/impuls-vill-vi-lara-av-varandra

Men som du skriver behöver inte sponsring vara en logga i pannan. De skräckhistorier som nämns är ju också just ett kvitto på att representanter från kulturbranschen och näringslivet står för långt ifrån varandra. Kulturen behöver bli ett idrottslag som måste prestera under varje säsong och sponsorer behöver inte satsa på luddig kultur. Det går att mötas halvvägs.

Samtidigt är det här en utmaning. Det unika och fantastiska med en verksamhet är knappast densamma för alla kulturinstitutioner och det tar tid och arbete att finna det. Men jag antar att du håller med mig när jag påstår att belöningen är värd allt det arbete.

Tack för din kommentar Kristoffer! Ja att hitta relevanta och kreativa partnerskap kräver hårt arbete - förhoppningsvis är det, som du skriver, dock värt det i slutändan.

Jag tror som sagt att det viktigaste just nu för att diskussionen kring sponsring och kultur ska komma framåt är en kunskapshöjning - dels hos många sponsorer men också bland kulturaktörerna själva och hos de medier där debatten förs. Alla parter måste få en tydlig bild av vad sponsring är (och inte är) och vad det är som gör bra sponsring bra.

Utmärkt bra inlägg. Tack.

Hej Josefine,

Tack för dina tankar och att du delar med dig av din viktiga erfarenhet. Jag har under 2011 suttit som bedömare i Kulturbryggan, som har som ett av sina uppdrag att stimulera till "breddad finansiering" inom konst och kultur.

Jag brottas just nu med frågan om huruvida det är produktivt att Kulturbryggan vid fördelningen av s.k. Genomförandestöd kräver att det måste finns privat medfinansiering.

Debatten om sponsring rör ofta kulturinstitutioner, men min huvudsakliga fråga gäller vad du tror mindre konstaktörers – t.ex. en enskild konstnärs – möjligheter att få substantiella intäkter genom sponsorsamarbeten?

Som du säger så behövs ju både mycket specifik kunskap och arbete för att arbeta fram sponsorsamarbeten som är gynnsamma för båda parter, och här tror jag att många konstnärer upplever sig begränsade framför allt vad gäller tiden som strategiskt och kvalitativt arbete med, och sökande efter, tar från den konstnärliga verksamheten.

Många känner säkert en obefogad och fördomsfull skepsis så som du beskriver i ditt inlägg, men viss problematisering av den politiska tilltron till "breddad finansiering" är ändå relevant, särskilt när det ställs som krav för att få kulturpolitiskt stöd.

Det pågår en diskussion (i mitt huvud men jag tror även inom Kulturbryggan, som är en försöksverksamhet) kring huruvida Kulturbryggan skulle ha möjlighet att attrahera privata ekonomier till en kulturfond, för att kunna fördela till det småskaliga, experimentella konstlivet, eller inte.

Vissa menar, i linje med dina argument, att det är svårt att motivera sponsring av kultur som fenomen, vilket skulle vara ett motargument till att en statlig kropp som Kulturbryggan skulle kunna lyckas förmera de statliga investeringarna. Andra menar att näringslivet själva vill kunna kontrollera vem som får ta del av pengarna och därför är motvilliga till att stödja en fond där medlen fördelas av "branschexperter".

Personligen tänker jag mig ändå att detta borde vara lättare – att företag gärna skulle vilja associeras till Kulturbryggans FoU-liknande inriktning på "nyskapande och experimenterande" fri konst och kultur – än att enskilda aktörer ska ha som krav på sig att själva attrahera privata ekonomier? Jag ser risker i att Kulturbryggan även kan motverka många typer av nyskapande konstnärliga projekt med detta kriterium, då väldigt många saknar kapacitet och hävstång i att arbeta aktivt med frågan.

Jag kan också tänka mig att många känner att det skaver lite att beskriva sin egen konstnärliga praktik som "unik, fantastisk och magisk", på ungefär samma sätt som jag tycker det är lite jobbigt när människor talar om för mig hur trevliga, spontana, crazy eller kreativa de är. Jag tycker nog fortfarande att det är en relevant hållning att jag ska kunna presentera mina estetiska och intellektuella ambitioner och strävanden och sedan låta mottagaren (publiken, köparen, investeraren) bedöma huruvida detta är spännande eller inte. Personligen känner jag ett ganska lågt förtroende för människor som säger att de skapar högkvalitativ och nyskapande konst (och jag tror inte att det är Jantes fel!).

Jag skulle även vara jättenyfiken på Susan Bolgars tankar i frågan, eftersom hon har stor erfarenhet i frågan och själv varit bedömare för Kulturbryggan.

Jag är medveten om att jag blandar ihop begrepp som "privata ekonomier", egenintäkter, näringsliv och sponsring i mina resonemang, men hoppas att du ändå kan förstå mina funderingar och frågor..

Jag vill avsluta med att citat som eventuellt kan vara relevant i debatten. Det är Eva Bergquist, kulturråd i Washington som uttalar sig om hur finansoron i USA påverkar kulturens institutioner:

"Schematiskt skulle man kunna säga att institutionerna blir mer konservativa i sin programläggning i sin strävan att öka de egna intäkterna. Fler säkra kort och svårare för den nyskapande kulturen."

Hej Anders,

Tack för denna mastodont-kommentar!
Jag måste medge att jag inte är riktigt lika insatt som du i de övergripande finansieringsmodellerna för smalare kultur (utanför den rent kommersiella sponsrings-världen), MEN här några tankar kring ett par av de saker du tar upp:

Det jag försöker belysa i mitt inlägg är just vikten av att inte blanda ihop t.ex. fonder med sponsringspengar. Kulturen har en tendens att bunta ihop "privata medel" i en enda stor klump vilket inte är hållbart. Fonder och sponsring är egentligen två väsensskilda finansieringsformer. Det måste alla inblandade parter acceptera.

Nja, jag tror nog kanske inte att alla små/enskilda kulturaktörer har förutsättningarna att knyta till sig egna, affärsmässiga samarbeten. Däremot så tycker jag det är lite intressant att leka med hur man skulle kunna tillämpa tanken kring ett "paraply" (som du tar upp när det gäller en gemensam fond) inom sponsring. Kanske skulle flera mindre kulturaktörer kunna gå samman och paketera ett större, gemensamt innehåll för sponsorsamarbeten? Detta tar mig lite till nästa sak jag vill kommentera på:

Du skriver att det tar emot att beskriva sin egen konstnärliga praktik som "unik, fantastisk och magisk". Det är dock inte det som är tanken. Nu ska jag skriva nåt som kanske låter brutalt och hemskt, men: sponsorer är egentligen inte intresserade av din "konstnärliga praktik" som sådan. De är intresserade av vilka målgrupper de kan nå, genom dig. Du ska inte beskriva vad som är unikt och magiskt med dina verk, utan vad som är unikt och magiskt i din målgrupps/publiks upplevelse. "SHOW ME THE MONEY" är kanske ett relevant uttryck i affärssamarbeten, men för att komma dit när det gäller sponsring måste man först skrika "SHOW ME THE MAGIC" (där fick jag allt till det)!

När det gäller konst så behöver det alltså inte handla om att enskilda verk ska vara unika och magiska, utan t.ex. om hur målgruppen relaterar till och konsumerar konstformen.

Det handlar inte om dig utan om din publik.

Har man som konstnär/artist ingen publik alls så blir det svårt att motivera vad ett företag skulle få ut av att associeras med en. Enda argumentet skulle isf vara att man som företag skulle kunna fokusera på något slags "plantskole-samarbeten", "morgondagens konstnärer" eller rent av ta nåt slags samhällsengagemangs-grepp på det (cue tanken till någon mer koordinerad sponsorpaketering...).

Jag kan alltför lite om hur kulturstöd fungerar för att egentligen kunna uttala mig, men jag håller med om att det verkar vara lite ett moment 22 att kommersiella samarbeten ska vara en förutsättning för kulturbidrag.

Tack för bra svar.

Jag tror att du har en bra och viktig poäng i att själva sammanblandningen utgör ett problem.

Jag har inte tänkt på det förut, men mitt, i sammanhanget lite felriktade, fokus på konstnären och den konstnärliga praktiken har troligtvis sin bakgrund i att konstnärer i de allra flesta sammanhang ombeds marknadsföra just dessa saker; gentemot bidragsgivare, köpare, samarbetspartners och potentiell publik.

Målgruppen är i det här sammanhanget därför ofta ett sekundärt resonemang, även om det alltid är, för de allra flesta, självklart så att man vill nå ut till en så stor, bred och intresserad publik som möjligt.

Många tänker nog att de vet alldeles för lite om "sin" publik för att göra några utlåtanden i frågan, men sannolikt skulle mer ambitiösa undersökningar göras i frågan i syfte att attrahera sponsorer.

Sen är det ju ofta så som du berör – men långt ifrån alltid – att publiken är relativt liten. Ibland är den sammanlagt stor om något kan visas under en lång period, men pga den höga konkurrensen och de relativt få visningslokalerna/scenerna så visas t.ex. dansföreställningar i regel 2-3 gånger på en plats, och sedan kan man förhoppningsvis turnera så mycket som möjligt. Utställningar kan ju under en eller vå månader ha en väldigt stor sammanlagt publik, även om det bara spankulerar omkring 5 personer i lokalen åt gången.

Många konstnärliga format har de senaste åren också riktat in sig på små, intima och deltagarbaserade format, med t.ex. en eller sju eller tolv publikdeltagare åt gången. Det är alltså flera konstnärliga format som skulle tappa i kvalitet om publikgrupperna är för stora.

Utmaningen blir i slutändan att få ihop alla dom här perspektiven...

Ja alltså, det behöver ju verkligen inte vara så att man måste ha en STOR publik för att attrahera sponsorer. Visst kan det vara attraktivt att nå många, men i dagens mediabrusiga värld är det ännu mer attraktivt att nå RÄTT.

Det handlar inte nödvändigtvis om kvantitet (även om säg, Melodifestivalen självklart är en attraktiv partner enbart sett till dess massiva genomslag) utan om kvalitet. Det är inte så hett att stå och spy ut sitt varumärke över hundratusentals personer som egentligen inte är intresserade - som företag vill man hellre ha ett kvalitativt och varaktigt samtal med en mer avgränsad skara som faktiskt är intresserad av att lyssna och delta.

Med detta sagt - jag tror absolut att sponsringssökande skulle kunna lägga mindre kraft på att sälja in "sig själva", och istället fokusera på att mejsla fram 1) vilka deras målgrupper är (och då inte bara demografi, typ "kvinnor 18-26 år", utan gärna mer psykografi) och 2) försöka ringa in exakt var gnistorna uppstår mellan målgrupp och objekt. Då skulle man ha ett betydligt mer värdefullt underlag att presentera för rätt sponsor.

The comments to this entry are closed.

Josefine Hådell

Blog powered by Typepad
Member since 08/2004