Jag är nyss hemkommen från en lång korthelg/kort långhelg i Narvik. Jag skriver så eftersom jag inte riktigt kan avgöra vilket det var - vi la 24 timmar på att transportera oss till Narvik, sen hade vi en dag vigd åt en sk "späckhuggarsafari" (eller ja, "dag"... det var ljust mellan halv tio och halv två ungefär), och sen fick vi ägna i princip hela sista dagen åt att transportera oss tillbaka till Stockholm igen. Jag har nog aldrig varit på en icke-jobbrelaterad resa som haft denna märkliga ratio av transporttid i förhållande till vistelse.
Syftet med resan var alltså, i huvudsak, att få se späckhuggare. Visst, en stor grej var såklart också att få se fjordarna (och de VAR majestätiska, det ska erkännas), och för undertecknad som lider av mild till måttlig besatthet av havsörnar fanns även tydliga ornitologiska poänger. Men låt oss vara ärliga - vi hajkade inte till det frostbitna Nordnorge för spänningen i att få åka jättesnabb gummibåt.
Att man på safariföretagets hemsida uppgav att man under förra året siktat späckhuggare på 30 % av sina turer var ett faktum som visserligen var tydligt för oss alla tre men som nog ändå inte till fullo sjönk in i förväg. Bara möjligheten att få se dessa jättefirrar (JA vi vet att det inte är fiskar) förförde oss totalt. Med tindrande ögon och bultande hjärtan krånglade vi in oss i lager på lager av raggsockor, fleece, livräddningsdräkt och diverse flytetyg. Kapten Rolf skulle ta med oss på ett möte med det mäktigaste naturen har att erbjuda.
Efter tre timmar i en skumpande RIB-båt fick vi gå iland. Utan att ha sett några späckhuggare. Uttrycket "tystnaden som uppstår" har aldrig känts mer relevant.
Att detta reseminne nålats fast i medvetandet med en tagg av bitterljuv besvikelse ska inte förnekas - dock lindras smärtan något när man tänker på den holländare i samma båt som betalade TVÅ gånger för att i full våtdräktsmundering åka ut (den ena gången i isigt ösregn) mot en 30-procentig möjlighet att få SNORKLA med späckhuggare. Och kammade noll. Det mest hjärtskärande var nästan hans positiva "äsch det gör inget"-charad, lite som när man ramlar och slår sig jättemycket men reser sig alldeles orimligt fort och försäkrar alla runtomkring om att "det gick bra".
Havsörnar fick vi dock vår beskärda del av. Nordens nazguls. Jag har säkert berättat redan hur jag sedan barnsben lider av en stark skräckblandad förtjusning och djup fascination för dessa jättefåglar (detta bottnar i min mammas rädsla för att havsörnarna i skärgården skulle kunna dyka ner och svepa iväg med oss barn), och jag var därför nästan lika taggad inför att få träffa dem som att få träffa huggarna. Så fort vi kommit ut på fjorden kom den första svävande. Den flög liksom ikapp båten och kapten Rolf slängde fisk i vattnet. Detta var uppenbarligen en överenskommen rutin - örnarna svävade runt oss ett bra tag och flera gånger dök de ner nära båten; två gånger svepte de ner bara meter ifrån oss och skopade upp en fisk som Roffe slängt i.
Man skulle ju kunna tycka att detta borde vara ett nästan ohanterligt klimax för en sån som mig, och till viss del var det väl det - jag plågades dock av en mild och oförklarlig besvikelse efteråt. På något sätt kändes örnarnas beteende inte särskilt... havsörnsmannamässigt. En stor del av tjusningen är ju att de ska sväva sådär högt, liksom otillgängligt och helt utan intresse för oss töntar på marken (om vi inte är fiskar eller kaniner förstås. Eller små barn...). Och här kom havsörnarna flaxandes som några jädra korvmåsar.
Ett näst intill oförlåtligt karaktärsbrott i mina ögon. Det kändes inte som... riktiga örnar.
På samma sätt som örnarnas publikfriande beteende väckte besvikelse mildrar späckhuggarnas totala okänslighet för vår safariupplevelse just samma besvikna känsla. Det ska inte vara lätt att fånga naturens under. Huggarna kommer när de känner för det - det är inget jävla Sea World det här. Tänker jag. Och att vi inte nådde målet denna gång kommer nog göra att upplevelsen kommer kännas än mer värdefull när den väl inträffar.
För se dem, det ska jag. Banne mig.
Recent Comments