JOSEPING

Ulrichs list

Igår såg jag 'Gunner Palace'. Den var ju... bra. Det kändes lite som om det inte riktigt fanns ett klart och tydligt budskap, men det fanns tillräckligt mycket material i de klipp som visades för att den entusiastiske och villige tittaren skulle kunna snickra ihop ett eget budskap. Ganska intressant...

Hur som helst, det var ju inte det jag ville prata om (eller vad ni ville läsa om, för den delen). Vi ska ju prata om Ulrich.

Tom har nämligen givit ett datum då Ulrich ska hålla sin presentation om den ätbara fotbollen. Jag har glömt datumet, men det är en lördag i början av april. Jag ska naturligtvis göra allt jag kan för att närvara. Det var dock inte den stora grejen. Ulrich har nämligen avslöjat för Tom vad den ätbara fotbollen är för någonting. Det är... ett munspel.

Ja, ni läste rätt. Ett munspel. Ulrich har förklarat att han använde den 'ätbara fotbollen' som en metafor för det här speciella munspelet. Det är nämligen ett munspel som är gjort efter modeller av en viss speciell kinesisk flöjt (därav 'det urgamla kinesiska receptet'), som är runda istället för de vanliga vibrerande sakerna som sitter i ett munspel. Man sätter alltså en massa såna här miniatyrer av de kinesiska flöjterna på rad, och så har man ett nytt slags munspel. Man kan dessutom forma dem så att det blir en boll (därav fotbollsmetaforen...). Man kan ju helt uppenbarligen spela med den, och Ulrich ser tydligen också en viss 'tal-symbolik' i trakterandet av munspelet (därav den ätbara delen...).

Ulrich är ju ett PR-geni...

Mad Max planterar äppelträd

Jaha, så har man förfogat över ytterligare två dagar av galet filmtittande.

Jag skulle nu vilja göra en allmän notering gällande filmvisning i Hong Kong, en informationskakbit som kan vara av värde för den som eventuellt i framtiden tänker ge på sig ett hongkongskt biobesök: här börjar filmerna på tid. I Sverige har ju Connex-mentaliteten nästlat sig ända in i biosalongerna, och det är inte alls ovanligt att filmen börjar en tjugo minuter efter utsatt tid. Så är inte fallet i Hong Kong. Här börjar det när det börjar. På filmfestivalen är det dessutom ingen reklam innan, så prick på minuten när det ska börja släcks salongen ner och man slängs rätt in i filmens förtrollade värld. På vanliga filmvisningar, alltså inte på filmfestivalen, så börjar reklamen innan filmens utsatta tid (något som ju egentligen är mycket vettigare...). Och så har man en klocka som talar om för en att 'nu har du tre minuter på dig att gå och köpa snacks och sånt'. Och den stämmer! Det verkar onekligen som det finns en outforskad symbios mellan biograferna och tunnelbanorna, för det är likadant på tuben. Som en klocka går den. Så kanske är det Connex man ska klaga på när filmen är försenad...

Hur som helst. Filmerna.

Appleseed: Det här var ju snyggt. Och cheesy. I början var jag verkligen imponerad av själva animen - den var ju råcool! Men nu har vi ju kommit till den punkten när anime-världen börjar sätta krokben för sig själv: allt går ju mot mer och mer 'verklighetstrogna' animationer (alla maskiner och blanka ytor ser ju näst intill filmade ut!), men hur ska man passa in de totalt oproportionerliga och feldimensionerade anime-människorna i den här blänkande maskinvärlden?! Konflikten var påträngade tydlig i 'Appleseed' - man kan rita en flygplanstrappa som nästan har mer skärpa och djup än en filmad motsvarighet, men så fort någon sätter ned sin toffelbeklädda fot på den ser det ut som om personen har klivit rätt ner ur 80-talet. Gubbarna rör sig fortfarande som Lara Croft, och mot den snygga bakgrunden går tankarna osökt till den där halvtecknade filmen om Roger Rabbit. Dessutom var själva storyn inte mycket att hänga i granen. Den här filmen skulle vara perfekt att visa på väggen i nån bar eller nåt, där den bara kan se cool ut utan att nån behöver bry sig om att följa handlingen.

Cinevardaphoto: Det här var tre korta dokumentärer från Agnes Varda. Jag ska inte säga så mycket om dem - de var ju intressanta, men de rörde knappast någon till tårar (och jag hörde inte så mycket som en fnissning från publiken heller...). Dessutom var det irriterande att man i den sista filmen (som bestod av svartvita foton) försökt göra texten genombrutet grå för att den skulle synas på vit bakgrund. Tyvärr var det nästan inget vitt i filmen, utan mest grått, så texten syntes inte riktigt. Klantigt.

Savior of the Soul: Återigen fick jag lära känna min vän Andy Lau lite bättre, denna gång årsmodell 1992. Det här var vad man nog bäst kan beskriva som en scifi-actionfars i Mad Max-förpackning. Mycket skumt. I början gillade jag den inte alls, men efter ett tag slappnade jag av lite och försökte nollställa mitt sinne lite bättre. Det var ju ganska kul att se hur mycket filmer som Crouching Tiger och Matrix egentligen har snott av såna här halvkexiga actionrullar. Det ska de ha cred för (inte tjuvarna alltså, utan de andra...). Den var lite roligare än Kung Fu Hustle (som jag inte tyckte var rolig alls). Men bara lite...

Tony Takitani: Dagens bubblare! Jag hade inte ens tänkt se den här (jag ville det, men trodde jag hade missat den, men så visade det sig att den gick precis innan en annan film jag tänkt se och jag hade lite tid över...), men jag är glad att jag ändrade mig! Det här var nämligen riktigt angenämt. Endast 75 minuter lång, men det var 75 riktigt välutnyttjade minuter! Jag tror att Gabriel Sedgwick skulle gilla den här (du kan gå på den medan Martin går på Savior of the Soul). Det var en japansk film om en ganska ensam snubbe, vars pappa var jazzmusiker, som gifter sig med en kvinna som lever för att handla kläder. Det var så fruktansvärt återhållsamt och behärskat, men det lyckades ändå med att vara otroligt sorgligt och också roligt... egentligen känner jag inte för att dela med mig av vad jag tänker att den handlade om, men det hade kanske lite att göra med att vara fånge inuti sin egen ensamhet... det var en sån film där jag satt kvar hela eftertexten, bara för att jag kände mig oförmögen att göra något annat, eller för att det kändes som det rätta att göra. Och sånt är ju alltid ett gott betyg...

The Intruder: Clare Denis. Vad fan håller hon på med? Vem tror hon att hon är? Det här var ett sånt tillfälle när jag blir sur där jag sitter i biosalongen - när filmer är både dåliga OCH långa. Tycker man sig har rätten till två timmar och tio minuter, då måste man tamejfan kunna backa upp det. Det här trodde jag i början handlade om en massa hundmänniskor (några bystiga donnor och Jan Guillous schweiziske tvillingbror) som var ute och gick omkring i skogen vid fransk-schweiziska gränsen. Så enkelt var det inte, och det hoppades hit och dit utan att det egenligen kändes som att det fanns nåt bakom. Det här var ett skolexempel på totalt dysfunktionell fragmentering - det var liksom LITE för slumpmässigt för att jag ska känna mig sporrad att tänka efter. Det kändes som om man bara har tänkt 'äh vad kallt det är här i skogen... fan, Tahiti vore ju jääävligt coolt...'. Jag gjorde dock en ansträngning, men jag förstår fortfarande inte. Jag gillar ju när filmer är smartare än jag, men då måste det kännas som att det finns nånting stort och fantastiskt som ligger och lurar, och som det är upp till mig att klura ut. Här fanns ingenting sånt. Jag fattar inte vad det är som ska locka mig att leta. Inte bara förstår jag inte budskapet - jag förstår inte handlingen. Hmpf och dubbel-grrr. Jag kanske är dum, men i såna fall är Clare Denis tråkig. En dödssynd. Tur för mig att jag sett Tony Takitani precis innan. Annars hade jag varit riktigt grinig...

En hel resväska full med otakus

Okej, här kommer så uppdateringen angående de filmer som jag hittills lyckats fånga på the 29th Hong Kong International Film Festival.

The Tulse Luper Suitcases, pt. II & III: Det här var en mycket intressant upplevelse, och garanterat ett av de tillfällen där det kändes som om att filmen var lite smartare än jag själv. Denna känslan har jag dock aldrig tenderat att uppleva som ett problem, snarare tvärtom. Peter Greenaway har här försökt, enligt min uppfattning (som, i ljuset av filmtrilogins budskap, naturligtvis är en helt subjektiv och personlig tolkning, något som skall ses som en översättning snarare än en saklig redogörelse för 'sanningen', etc etc snark snark.....) göra en poäng över minnets selektiva förmåga /förmågan att tolka och välja ut hur vi ska konstruera det förflutna. 'There is no such thing as history, only historians'. Och man kan glömma allt vad linjärt narrativ heter. Tänk er en historia, förankrad vid en linjär tidsaxel (kanske med några enstaka hopp mellan nutid och dåtid, eller nutid och framtid), berättad på ett linjärt sätt (så som vi är vana vid). Sen tar man den här linjära staven och klipper isär den med en bultsax, hackar sönder bitarna med en förskärare, och slänger ner dem i mixern ett par minuter. Då har man en Tulse Luper Smoothie. Greenaway försöker på ett nästan maniskt sätt att bryta mot varje tänkbar berättandekonvention, och detta genom att använda alla tänkbara inslag som går att pressa in på en bioduk. För att summera kanske man kan säga att formen visserligen var både kreativ och tilltalande på många sätt, men att den var så krävande att följa att den eliminerade alla möjligheter att fokusera på innehåll. MEN, eftersom innehållet i detta fall VAR just form så funkade det nog ändå. Om man känner att man tvingats välja vilka bitar i bildramen man ska fokusera på (ska man läsa texten i bakgrunden, texten i förgrunden, lyssna på orden som sägs, titta på karaktären som säger dem, titta på de andra karaktärerna som pratar i mun på varandra, på de som gör gymnastikövningar in övre högra hörnet, eller på vattnet som kluckar i nederkant...), att man har lite svårt att hänga med i hoppen och förstå hur Tulse Luper egentligen ser ut (eftersom han spelas av tre olika skådespelare), då har man nog tagit till sig lite av den poäng som Greenaway försöker göra angående berättande och konstruktion av verklighet och dåtid. Att den handlar om nån författande snubbe under andra världskriget blir i sammanhanget minst sagt sekundärt.

Vad man däremot kan fråga sig är om denna metod verkligen går att tillämpa på berättande i allmänhet. Just vid detta tillfälle fungerar det ju, eftersom innehållet är form, men då det är så svårt att fokusera på något annat än just form kan man nästan undra om inte Greenaway skjuter sig lite i foten. Ett någotsånär linjärt berättande kanske inte är nån elak narrativ fälla som vi har satt oss själva i bara för att vi är för fantasilösa och rädda för att bryta konventioner för att göra nåt annat, utan kanske något som finns för att det är så vi lättast kan ta till oss en berättelse. Visst är vår konstruktion av verkligheten selektiv och opålitlig, men det är kanske just därför vi behöver stadiga, tydliga former av berättande. Ska berättandet verkligen efterapa sinnets fragmenterande och selektiva drag? Linjärt kanske är att föredra i vissa lägen? Det är klart att vi är virriga och fragmenterade i vårt sätt att tänka, men vi gör ju vårt bästa hela tiden för att så gott vi kan stadga upp det hela i något slags begripligt ramverk. Var nånstans i den processen bör man placera ett narrativ? Att i förväg fragmentera och hacka upp en berättelse skulle man ju kunna tolka som en oro att tittaren inte har möjlighet eller förmåga till att tänka själv eller reflektera över sin egen tolkningsförmåga - en oro som visserligen ofta är befogad... som sades/skrevs (jag minns inte riktigt vilket, EHUM...) nånstans i del III: 'We don't trust your imagination, you'll turn it into words, and the words will be turned into pictures...'. Att man inte får lita på sin verklighetsuppfattning är väl en sak, men om jag inte ens får lita på min fantasi känns plötsligt allting lite darrigt...

Hur som helst, dessa två filmer fick ju mig tillräckligt engagerad för att babbla på så här länge om sinne och historiekonstruktion, så kudos ska ju karln ha. Virrigt och engagerande, om än ganska tröttande. Och kanske, kanske inte helt tillämpbart i alla lägen. Hur som helst. Och så var den filmad med digitaaaaaal teknik förstår ni, HD. Nej det betyder inte Harley Davidson längre, det betyder HiDefinition (har Gabriel lärt mig). Och det tyckte jag mycket om. Mycket slät och skarp och djup och fin bild. Om jag var filmmakare skulle jag inte nöja mig med något mindre.

On the Wrong Track: Andy Lau anno 1983. Den här var jag tvungen att gå raka spåret och köpa på DVD. Grym film! Mr. Doraemon kommer gilla. Särskilt den tjocka, skalliga polisen med tajt läderjacka och mustasch. Det här skulle alltså vara nåt slags film om killar som kommer från trasiga familjeförhållanden i Hong Kongs förorter och bara springer runt och ska hitta på bus (en tidig 80tals-kinesisk 'Ung Rebell'-grej...). Andy Lau är såklart inte ond på riktigt, utan egentligen en riktigt snäll och fin kille, men eftersom han har en sån hård och dominant pappa, och hans verklighet är så svår och tuff, så hamnar han på ett desperat ungdomsglid i nedförsbacke. Det slåss med baseballträn, röks cigaretter (!) och körs stulna bilar runt brinnande oljefat. Allt till blippig synthmusik. Och så gås de på disko också, och dansas på blinkande dansgolv. Fantastiskt härligt. Och i början så kom det upp en härlig 80tals-logga: 'Presented by Run Run Shaw'. Sir Run Run är tydligen värsta hotshot-filmproducenten. Det känns plötsligt ÄNNU bättre att gå på Shaw College.

Land of Plenty: Jag är inte helt övertygad. Det kändes helt enkelt inte riktigt bra. Wim har wimsat bort sig lite. Ju mer jag tänker på den, desto mindre bra känns det. Hon den blonda från Dawson's Creek var med, och det kändes lite Dawson's Creek-igt. Och som helhet känns det oroväckande okomplett och spretigt... vad ville han ha sagt egentligen? Det fanns en del tankeväckande poänger, men egentligen... äh. Man kanske måste bo i USA för att förstå.

Otakus In Love: Det här var ju en riktig karamell. En Ferrari-bil i godispåsen. En romantisk komedi om två manga-tecknare som blir kära (typ...). Vi (som i 'vi som inte är från Asien') har ju ett inlärt sätt att titta på film och läsa böcker, ett ramverk som vi lärt oss tillämpa och ett visst sätt att prata om och tänka på film. Det känns helt enkelt inte rättvist att tillämpa det här. Det passar liksom inte nånstans, och det leder inte till nånting konstruktivt. Det här är typiskt ett sånt tillfälle när man måste sluta med allt sånt där, och bara GILLA FILMEN. Ju mer jag tänker på den, desto bättre blir den. Jag tycker faktiskt att alla ska gå in på http://www.koinomon.com/ och kolla på trailern. Miike Takashi är ju med, för guds skull! Repent, it's the revenge of the Otakus! Nu vill jag prova på cosplay och åka på sån där manga-nördträff. Eller snarare, bli kompis med fler otakus. Producenten och killen som spelade huvudrollen var där och hade pratstund efteråt, och det var kul. Och så tror jag att det var ganska mycket japaner i publiken, och det var också kul. Att se filmen tillsammans med dem, eftersom de skrattar på helt andra ställen. Och så märker man vilka kulturella referenser man själv inte plockar upp. Även om jag missar en massa grejer uppskattar jag ändå att veta om när jag missat nåt, även om jag inte vet exakt vad.

Melinda & Melinda: Nu är jag helt utmattad av allt filmskriveri. Det här var ju Woody Allen, och det märktes. Även om det inte ens var i närheten av de guldägg som Woody kläckt ur sig tidigare i sin karriär. Det var roligt i programmet till filmfestivalen (jag är för övrigt mycket skeptiskt till vad som står där i, en del summeringar har ju visat sig vara helt uppåt väggarna...), för där var formatet på texten till den här filmen skrivet som om det var direktadresserat till Woody Allen. Typ, 'ja nu har du verkligen kommit tillbaka, Woody, och det här är verkligen härligt... du har ju gjort en del mindre lysande saker, men det här är verkligen en riktig pärla, och återigen äger du scenen, Woody. Man märker verkligen att det är du'. Minst sagt märkligt. Hur som helst. Långt ifrån briljant, men ändå sevärt. Det är ju ändå Woody.

Pust och puh. Imorgon väntar Appleseed och Cinevardaphoto. Mummmmmm!

Old School!

Nu har mami och Lisa åkt. Jag insåg när de var här: shit vilken grym stad jag bor i. Allt jag hittade på åt dem att göra var så grymt, och jag tog med dem till så många grymma ställen. Jag gick runt och ba 'här är alla skitcoola skyskrapor, här är värsta hemliga och coola restaurangen där bara karaktärer från In the Mood For Love går och äter, här slänger de ut guld och manna, här delar de ut gratis märkeskläder, här är massa kinatecken...' och så vidare. Lisa kunde naturligtvis inte riktigt hantera shoppingpressen. Det finns så mycket, så det är förståeligt om man bara är här fyra dagar och blir rundvisad till de gyllene oaser som jag tog med dem till.

Sen skulle vi gå ut en kväll också, jag och Lisa, och jag ba 'jamen vi kan gå till Dragon-i, för där spelar Grandmaster Flash ikväll'. SÅ det gjorde vi. Dragon-i är typ det 'trendigaste' stället i Hong Kong (eller, det ska vara det i alla fall), dit alla rikingar och kändisar går. Typ som Spy Bar, fast coolt. Fast egentligen är det som Spy Bar: det är inte så coolt. Eller, lokalen är cool och de har jättegoda drinkar, men det är värsta elitrasismen i dörren och personalen är inte så himla rapp och trevlig. Och egentligen kommer man inte in. Men vi gjorde det, eftersom jag kände några som åt middag där, så vi gick in och åt efterrätt och drack drinkar lite tidigare. Vilket gjorde att vi inte ens behövde betala inträde! Sen var det liksom som en vanlig klubb, och efter ett tag kom en biffig livvakt plöjande genom dansgolvet med Grandmastern tätt i hälarna. Sen gick GF upp på scenen och ba 'hej hej, jag heter Grandmaster Flash, och nu ska jag spela skivor'. Sen spelade han i typ tre timmar, och alla dansade och log.

Ett mycket roligt inslag var också när (fortfarande på Dragon-i) en snubbe skulle stöta på mig. Jag och Lisa backade bakåt i lokalen efter ett tag, för det var så trångt och varmt, och stod och hängde precis vid dörren till terrassen. Då kom en snubbe, typ 45+, som såg ut som Tommy Körberg (dagens Tommy Körberg), och ställde sig bredvid mig. Jag försökte kolla antingen på scenen eller på Lisa, men det hindrade inte honom. Han började prata med mig. 'How are ya?'. Han var amerikan. Jag har kommit in i det stråket där jag tänker att det är roligare att prata med folk och fråga dem frågor än att inte svara, så jag svarade artigt och sen frågade jag frågor tillbaka. Han hette Mark och kom från Albuquerque, New Mexico. Han gick igång på att jag var från Sverige: 'NO WAY??! You're Swedish?! My wife was Swedish!!!'. Jaha, sa jag, varpå han fortsatte: 'Yeah.... She was great - UNTIL SHE DIVORCED ME! AHAHAHAHAHAHAA!!!'. Eeeehehe... Mark tyckte tydligen att han gjorde ett jättebra jobb med att ragga upp mig, för han fortsatte: 'Ah yeah.... no but I love Swedish women... Swedish women are the best!'. Jag stod som i förundran, och Mark kände tydligen inte alls att han kanske borde hanterat situationen annorlunda. Grandmaster Flash la på ett beat, varpå Mark med mycket kraft och energi började - ja just det - klappa takten. På ettan och trean, naturligtvis. Mark fortsatte: 'Sooo, you gotta make me Swedish meatballs! Can I take you out sometime?'. Jag visste inte riktigt hur jag skulle 'break the news' för Mark, så jag sa bara 'No'. 'Hey, cmon, why not??!'. 'Can I just say no, and not give any reason or explanation?'. 'AAAH, COME ON MAN, you're KILLING me!'. Ja det var ju tråkigt, tänkte jag. Nu måste jag gå. Sen gick vi till ett annat hörn.

Nu är jag mitt uppe i mitt filmfestivalsmaraton. Jag har ju halkat efter lite med postandet, men jag planerar att skriva nåt om alla filmer jag ser. Jag orkar bara inte påbörja det just nu. Igår såg jag The Tulse Luper Suitcases pt. II & III, On the Wrong Track, och Land of Plenty. Idag ska jag se Otakus In Love och Melinda & Melinda, så det är filmerna ni kan se fram emot att få läsa om inom en snar framtid.

Klart slut.

Sai Kung Av Sand

Idag har jag varit på stranden. Beachen. Playan. Plagen.

Vi förärades med ytterligare en dag av strålande sol och värme som kändes ända in i själen. Så vi bestämde oss för att åka till stranden. Med vi menas jag, Tom, Toms kompis Joseph, Anna och Esther. Jag insåg raskt att det skulle bli jag och fyra tyskar, så jag lyckades efter lite övertalning få med mig Windyn också.

Jag, Tom och Joseph började dagen lite tidigare än övriga, med att göra ett besök i the 'Temple of Ten Thousand Buddhas'. Det ligger på ett grönt berg bakom den stora, blanka IKEA-byggnaden i Shatin. Efter att vi bestigit berget och tittat på alla buddhor (och beskådat IKEA-byggnaden bakifrån) mötte vi de andra, och tog bussen till Sai Kung. I Sai Kung finns det ett flertal stränder, både på fastland och kringliggande öar, som man antingen kan hika eller åka båt till. Vi bestämde oss, eftersom vi är både bekväma och folkskygga av oss (i alla fall i badsammanhang), för att betala en mindre summa pengar för att få en lokal båtgubbe att köra oss. Så skedde, och vi fick en ljuvligt underbar 20 mars på en öde strand, med salta vågkluck och glittrande solstrålar som vårt enda sällskap. Sai Kung är inte bara känt för sin hamn, utan följdaktligen också för sina skaldjur. Fiskebåtar langar krabbor och jox över kajkanten rätt upp i restaurangernas akvarium, och är man ett par stycken kan man med fördel beställa ett slags avsmakningsmeny med en massa olika skaldjur som är så färska att de nästan sprattlar av tallriken. Vi mosade i oss räkor, musslor, andra konstiga musslor, med mera med mera, och sen var det kväll och dags att åka hem. Mitt solstekta skinn har nu antagit en minst sagt rödaktig ton, och det känns mycket bra. Man kan ju undra varför inte samma fiskmarknad finns i Stockholms innerstad? Skulle inte det bli dundrande succé? Jag tycker att det vore coolt i alla fall...

För att ni ska förstå att jag inte ljuger, samt för att strö salt i era stelfrusna svenska sår, ska jag publicera lite bilder på konfekten. Håll till godo.

I morgon kommer för övrigt tjocka släkten på besök (mamma och Lisa, alltså...), så jag vet inte riktigt hur det kommer att bli med postandet i veckan. Jag ska försöka plita ner nån rapport eller två, men bli inte förskräckta om den numera välbekanta postglesheten håller i sig ytterligare en liten tid... jag kommer ju antagligen att ha händerna fulla med att valla runt dem till mina olika shopping- och efterättsoaser.

Här kommer bilderna, som utlovat. Vi ses lite senare.

Här är en mystisk portal som vi såg vid templet i Shatin. Jag tror att den leder till en sedan länge bortglömd dimension (ööhh...), eller till 1100-talet.

Här är jag och mina Biltema-glasögon på väg ut till havs. Klassiskt självbilds-format.

De har fyrar i Hong Kong också! Det måste vara en skärgårdsgrej. Samma Art Direction...

Fiskebåt. Eller... när allt kommer omkring kanske det bara är en båt.

Till slut kom vi så fram till stranden som vi under några timmar skulle komma att kalla vår (och som endast delades med några stora rovfåglar som cirklade runt ovanför oss på ett obehagligt målmedvetet sätt...)

Alldeles för påbyltad, och med ett förvirrat leende på läpparna, tog jag så mina första stapplande steg ut i den varma sanden (att den var varm visste jag ju inte då, eftersom jag ju har Converse-skor på mig...)

Det skulle ju badas också. Tom och Joseph vid strandkanten.

Sai Kung-by-the-sea. Jag tycker aldrig att bergens maffighet vill bli fångad på bild. Maffigt är det i alla fall.

Det blir inte mycket färskare än så här.

Vilken bildkavalkad...

Happy St Patrick's Day, allihopa...

Nej, jag har inte dött. Bara råkat bli lite upptagen. Detta är ju ingen ursäkt, snarare en synd när man tänker i blogsammanhang. Jag vill ju så gärna skriva och berätta en massa saker, men jag hinner inte för jag måste ju också springa runt och vara med om sakerna jag sedan rent hypotetiskt ska berätta om. Nu har det ju gått skamligt många dagar sedan senaste posten, så jag tänker mig att jag ska försöka ge ifrån mig ett livstecken. För att spara tid tänker jag mig följande: en gravt fragmenterad berättelse, där jag i punktliste-format helt sonika rabblar upp de saker jag tänkt berätta om. Vidare tänkte jag damma av det gamla uttrycket 'en bild säger mer än tusen ord', och helt enkelt posta ett par bilder. Jag borde därmed ha säkrat ett par tusen ord, och med det också min heder som bloggare. Då börjar vi.

- Jag har inte lyckats få fram nåt nytt om Ulrich. Hans filmer verkar vara borta från nätet, och jag har inte hört nåt nytt om den ätbara fotbollen. Jag har förresten inte ens sett till Ulrich på ett tag. Han kanske är upptagen i laboratoriet, med att förfina fotbollens verbala förmåga...

- Jag har däremot stött på Mae igen. Den här gången närmade hon sig oss när vi satt ute på terrassen en sen kväll och spelade Uno (ja, det kortspelet lever och frodas, särskilt på Shaw COllege...). Hon kom fram, ställde sig två decimeter från Pekka, och sa 'You're from Denmark, right?'. 'Nääe', sa Pekka, 'jag är från Finland. Då gick hon fram till Abraham och sa: 'You are from Mexico'. 'Yes', sa Abraham. 'The interest is very high in Mexico'. 'Huuuh?!', sa vi. Sen vann Danielle och spelet tog slut och vi gick och la oss.

- Jag har varit hos the Physiotherapist. Jag har tydligen nåt problem med min vänstra ham-string, den är svag och jag måste träna den och det var nåt som inte var bra. Sen var hon orolig för menisken, och sen har jag på nåt sätt skadat the inverter (fråga mig inte vad det är, men den sitter på utsidan av knät). Jag kom till stället där man får physiotherapy, och hon frågade mig vad jag hade gjort. Jag sa att det inte var en enskild händelse eller olycka, utan att skadan mer hade uppstått under en längre tid. 'Aaaah', sa hon och nickade allvarligt, 'it's a repeated trauma'. Host harkel... ja jag ville inte säga nåt, men nu när du säger det så var det ganska traumatiskt.... upprepade gånger... i alla fall så fick jag ultraljud och grejer, och jag ska gå tillbaka dit två gånger till. Sjukvården är verkligen superb här, jag vill aldrig mer bli sjuk i Sverige...

- Nästa vecka börjar the Hong Kong International Film Festival. Weeeee! Jag har hittills köpt biljetter till tolv filmer (snubben i biljettluckan kollade på mig som om jag var helt mungo...). Jag ska kolla på asmycket film. Jag hade ju tänkt åka till Singapore över påsk, men det är mer än dubbelt så dyrt att åka nånstans överhuvudtaget under just den tiden, så beslutet blir att spara pengarna och helt enkelt frossa i rörliga bilder (det slog mig häromdan att det är ju så det heter på engelska - 'movie'! Som 'talkie', fast ännu mer basic!). Bergmans 'Saraband', och Moodyssons 'Ett Hål i Mitt Hjärta' ska gå upp på festivalen, men jag tänker nog inte se nån av dem... det finns apmycket att kolla på! Det är ganska mycket icke-lokal film, men det finns en grej som heter 'Actor in focus: Andy Lau'! Bara en sån sak!! Den som vill kan gå in på http://www.hkiff.org.hk och avundas!

- Okej, nu har vi kommit till bilderna.

Jag insåg just att jag aldrig postade nån bild på mitt Kung Fu-diplom, så här är det.

Det här är en jäkligt skum skylt som vi såg i Tsim Sha Tsui...

Här är en annan skylt som finns på alla dryckesautomater på campus... kanske kan ge en aning om att folk här inte beter sig på ett förutsägbart sätt...

Här är en meny från ett gatukök i Tsim Sha Tsui... Hong Kongs Sibylla. Sånt man äter på väg hem från krogen.

Här var när det var fint väder och vi satt och mummade på terrassen...

Och sist, en ganska nytagen bild nerifrån hamnen. Hong Kong Island, sett från promenaden längs vattnet på Kowloon-sidan, i Tsim Sha Tsui.

Jag kommer att sakna Hong Kong. Mycket.

GULDDRÖMMEN I KRAS; 2,40 UTOM RÄCKHÅLL!

Jag har skadat mig.

Allt hoppsparkande på Kung Fun gjorde att jag efter ett tag fick ont på baksidan av mitt vänsterknä (vi tränade ju bara att sparka åt ett håll, med ena benet, så det blev ju helt ojämnt...). Jag slutade att göra hoppsparken, och efter ett tag blev det bättre. Men så för en dryg vecka sen spelade jag squash med Eirik, och då hände det. Jag fick skitont på baksidan av knät. Jag haltade omkring här i en dryg vecka, och efter ett tag blev det lite bättre, men jag kunde fortfarande inte spela squash eller göra coola moves på dansgolvet utan att få ont i benet. Dåligt. Jag gick till doktorn, och han sa att jag har en inflammation i ledbanden eller nåt sånt, och att jag stukat knät fast det var latent eller nåt i den stilen. Så jag fick skitstarka mediciner (Voltaren!), en 'ointment' (oooh...), och en tid hos en physiotherapist. Nu sitter jag alltså här med värsta idrottsskadan. Vi vet ju alla vad det här betyder - nu kommer jag antagligen aldrig att kunna ta de där 2,40 i höjd. Typiskt! Jag som var så nära... nu måste jag hitta på nåt annat att göra med mitt liv...

Vädret har ju också blivit dåligt. Det är typ tolv grader och regnar och är asdimmig på samma gång. Och igår var vi och firade Eiriks födelsedag, och åt middag i Chunking Mansion. Det är ju ett jävligt äckligt ställe, om man tänker efter. Det är som en stad inomhus, med gator (ja kanske inte som riktiga gator, men det känns lite så) med affärer och restauranger och sånt. Och så luktar det skitäckligt. Kiss och svett. Utanför står det fullt med snubbar som försöker dra med en till just deras farbrors restaurang. Inuti är det nästan bara indier och afrikaner, förutom enstaka klickar med västerländska turister, och backpackers som har sett 'Chunking Express', som tycker att det är lite exotiskt, och som vill bo billigt (man kan tydligen bo där nånstans, och det ska tydligen vara assunkigt...). Vi var och åt indisk mat på en restaurang på 7:e våningen, och när vi skulle gå kom aldrig hissen så vi var tvungna att ta trapporna ner. Det luktade skitmycket kiss, och hela vägen ner var kantad av ett ganska ymnigt blodspår, uppiffat med nån enstaka kanyl. Precis ett sånt ställe man vill äta mat på, med andra ord...

Nu har vintern rasat ut bland och bort från de Hongkongska fjällen

Just det gott folk. Våren är här.

Vi är nu inne på fjärde dan i rad av strålande solsken och perfekt ljumma vårvindar (det är därför jag inte hunnit skriva - jag har varit upptagen med att sitta i solen och... sitta). Shaw College framstår mer och mer som vinnarcolleget, eftersom vi ju har inte mindre än tre olika terrasser med bord i frostat glas och sånt där snajsigt trä och fyrkantiga tygparasoll (som på värsta resorten!). Lokalbefolkningen håller sig inne, dels för att de inte alls tycker att det är varmt och dels för att likblekt ju är idealet i asien, så vi utbytesstudenter äger just nu Shaws utomhusliv. Det är sådär som det kan vara i april ni vet, när det är lite kyligt om man sitter för länge i skuggan, men svettigt varmt om man sitter i solen. Vi gör inget annat än sitter på terrassen och pluggar, äter ägg och ris, dricker läsk och spelar Yatzy. Jag har till och med bränt mig lite! Jag var helt rosaröd i fejset igår kväll! Utsikten är förstås lika spektakulär som vanligt, himmelen är blå, och det är helt lugnt och tyst eftersom Shaw ligger helt off. Jag vill aldrig mer åka in till stan.

Jag har funderat mycket på om jag ska berätta om följande episod, och kommit fram till att jag ska göra ett försök. Det är nämligen antagligen en sån grej som inte alls kommer vara rolig om man inte var där eller vet vilka personer som avses, men det var så kul när det hände att jag skiter i det.

Vi satt ganska många på en bar i TST häromdan, och så började vi prata om en tant som heter Mae som går omkring på Shaw College. Hon har skitkonstiga kläder, är jättegammal, pratar jättebra engelska, och säger ibland att hon är student, ibland professor på CUHK. Hon sitter ofta och läser tidningen i lobbyn, hon går på English Table (ett middagsevent) i Chung Chi, och om man sitter på terassen så kommer hon ofta fram och börjar prata med en och går aldrig. Folk har sett henne äta från kvarlämnade brickor i matsalen, så vi tror att hon är hemlös. Hur som helst, vi började prata om henne eftersom hon hade ringt Ala (som för övrigt är från Uppsala) på hans mobiltelefon och börjat fråga om ryskt te. Ala ville inte avslöja hur hon fått hans mobilnummer. Sen försvann Ala i typ en minut, och sen kom han tillbaka just som nån frågade 'But where does she live?' och nån annan svarade 'I think she's homeless'. 'What?!', utropade Ala upprört. 'Yes she is', sa nån annan, 'they've seen her eat from the trays in the canteen!'. Ala säger 'Nooo! She's not homeless, she lives with her parents in Fo Tan!'. 'Huuuh??!' sa vi, 'but she's like 150 years old! There's no way her parents are alive!'. 'She's not that old!', sa Ala förnärmat. 'Yes she is!', sa vi, och Danielle fyllde i: 'she's like, dying!'. 'Hanlaoshi is DYING??!' skrek Ala. Det visade sig då att han under tiden då han var borta på nåt fylligt sätt hade glömt bort att vi pratat om Mae, och nu trodde att vi pratade om Hanlaoshi, en av kinesiskalärarna som är typ 25 år och skitsnygg. Hihihihihiiii.... 'she eats from the trays in the canteen'..... hahaha... ehrm... ja...... you had to be there....

Relief for your lungs!

Jag har tänkt berätta lite om en av mina fellow exchange students här. Han heter Ulrich och kommer från Tyskland.

Det första som slår en när man ser Ulrich är att han nog är lite gammal för att vara undergraduate-utbytesstudent. Han är typ 40+. Han har lite gråblont hår och mustasch, och går oftast runt i khakishorts, vit t-shirt och en brun lädercowboyhatt. Och så spelar han munspel. Eller nej förresten, tillåt mig att korrigera - han går omkring och blåser i ett munspel. Det har han gjort sedan han kom i augusti.

Ulrich är business-student. Min kompis Tom går i samma 'marketing management'-klass (eller nåt sånt, BBA-institutionen har kurser som heter typ 'Options and Futures' och sånt så jag kan inte riktigt skilja skit från pannkaka när det gäller business-kurser...) som Ulrich, och han har berättat en del roliga saker.

För det första så har Ulrich nån hemsida där han lägger upp filmer som han gjort här i Hong Kong (jag ska försöka ta reda på adressen!). Han hade tydligen åkt omkring på tunnelbanan och filmat med sin filmkamera, och rätt var det var börjat filma ett gäng skolflickor som satt på samma tåg som honom. Efter ett tag så märkte flickorna att Ulrich filmade dem, varpå de (av naturliga skäl) började skruva lite på sig och fnissande flacka runt med blicken. Då började Ulrich röra sig lite runt i vagnen samtidigt som han zoomade in tjejerna, och på filmen kan man höra honom säga 'Are you scaaaaaaaaaared of me.....? Are you afraaaiiiid...?' (allt enligt Toms utsago, det är han som sett filmen). Hur som helst.

Ulrich går alltså i den här marketing-klassen, och i den så innefattas att man ska ha ett 'projekt', en affärsidé som man ska marknadsföra. Ulrich har en 'riktig' idé, alltså något som han planerar att verkställa genom sitt företag. Företaget heter Saphiera, och på visitkortet står det 'saphiera.de - relief for your lungs! Developing innovative ideas for the world'. Företaget har enligt egen utsago kontor i 'Afrika, EU/Tyskland, och Asien/Hong Kong'. På Ulrichs visitkort står naturligtvis adressen till 'Hong Kong'-kontoret: CUHK, Chih Hsing Hall L2**, Shatin, New Territories'. Det är alltså adressen till Ulrichs studentrum här på campus (stackars de två lokala studenter som tvingas dela rum med den här kufen...). Hemsidan är för övrigt ganska mysko, med lite blandade länkar om hälsotillståndet i Afrika och Asien, om SARS, cancer, fågelinfluensa etc, samt om kromatiska munspel. Ulrichs idé, som han alltså presenterat i den här marketing-klassen, är följande: en ätbar fotboll, som man kan både spela OCH prata med! Han är ytterst motvillig till att avslöja vad den här 'ätbara fotbollen' är gjord av, men har sträckt sig till att berätta att det rör sig om ett flera tusen år gammalt kinesiskt recept.

Jag och Danielle håller nu på att utarbeta en plan för hur vi ska kunna smyga oss in på seminariet till marketing-klassen så att vi kan få se Ulrich prata om sin ätbara fotboll live.

Nu ska jag gå och försöka smälta min Yatzy-förlust. Jag, Pekka, Abraham och Danielle avslutade just ett parti Yatzy nere i tvättstugan, och det slutade i total förnedring. Jag tror att jag som terapi ska gå och låna en dammsugare, så att jag för första gången sedan jag kom i augusti kan dammsuga mitt rum.

Pomp and Circumstance

Ja nu blev ju det här lite misslyckat. Jag hade ju planerat nån form av jippo när den etthundrade blogposten postades, men nu visade det ju sig att jag redan hunnit till hundratvå... jag antar att fallet med den miljonte Jetline-åkaren på Gröna Lund får bli prejudicerande: när jag under sommaren -01 jobbade på Gröna Lund fick jag den sista veckan det tveksamma nöjet att arbeta med att valla in folk i fållorna på Jetline (bergochdalbanan, för er som inte vet....). Under min arbetsvecka sprängdes drömvallen i Jetline-fantasternas dammiga liv: en miljon åkare på en säsong! Naturligtvis var det alldeles för meckigt att plocka ut den miljonte åkaren, så man nöjde sig helt enkelt med att några dagar senare hålla en liten ceremoni där driftschefen och nån annan lönnfet gubbe med ful slips kom ner och överräckte ett enormt överdimensionerat diplom med tillhörande blomsterkvast till slumpmässigt utvald åkare (tant från landet: 'nämen VA.... Gösta?! VA! Tänk, att lilla JAG skulle bli... nämen...!'). Tadaa - den miljonte åkaren, ladies and gentlemen! Sen fick vi som jobbade gå ner i maskinrummet och äta prinsesstårta, och sen fick jag en pokal där det stod 'En miljon tack - Jetline Säsongen 2001'. Flott. På samma sätt hade jag nu alltså helt sonika tänkt låtsas att detta är den hundrade posten.

Leve, leve, leve!

Kungens skål....!

Ja Farbror Anders skrev ju lite oroligt och undrade om jag hade dött, så nu postar jag helt enkelt för att bevisa att så inte är fallet. Jag lever och frodas. Jag är alldeles för trött för att ge några långa utläggningar om vad som händer - jag har gått och funderat lite på en post som skulle handla om en lärare i en kurs som jag har som för sitt liv inte kan uttala NÅGOT av de ord med tre stavelser eller mer (alternativt fler än tre konsonanter) som han väljer att ha med i sina Powerpoints-slides. Av nån outgrundlig anledning väljer han dessutom ofta att läsa texten högt. Oftast så uttalar han helt enkelt ordet bara helt random, för han tänker väl att ingen annan heller vet hur det ska uttalas, men ibland så hoppar han helt enkelt över ordet eller ändrar det till nåt helt annat. Han hade helt uppenbarligen copy-pastat nåt exempel där man ville göra nån form av diagram eller nåt med 'central' vs. 'periphery', och periphery var ju ett mycket obehagligt ord, så när han läste det så sa han helt enkelt: 'yes and here we can make a distinction between the central and the.... local...'. Namn och sånt är också lite svårt. Tyvärr (jag förstår inte hur den här killen tänker) hade han valt att referera ganska mycket till en bok författad av en viss Herr Schattschneider. Det löste han enkelt genom att rätt igenom (från första början) referera till 'the author'. Referaten till Baudelaire var också roliga... sen har ju Gabriel skrivit lite på sin blog och klagat på asiater som somnar i tid och otid, och det är ju lärarassistenten på denna kurs, Grace, ett riktigt praktexempel på. Idag satt hon nämligen längst fram, med armarna och huvudet hängandes över bordsskivan, och snarkade. Det här är alltså människan som leder våra tutorials och (får man förmoda) sätter betyg på våra midterms...