JOSEPING

SOOOOOOPAAAAA

Insåg när jag publicerat gårdagens inlägg att det stod ett litet "vi hörs imorrn" längst ner i hörnet och tänkte genast DOHH! Det betyder ju att jag måste BLOGGA idag. Två dar i rad liksom. Det har ju inte hänt på... länge. Men, det gör jag så gärna för det här är viktigt.

Gårdagens blackout var alltså ett upprop koordinerat med Wikipedias nedsläckning, med anledning av det omdebatterade amerikanska lagförslaget SOPA (mer från Wikipedia här).

Vi behandlade ämnet i ett kort, extrainsatt avsnitt av Maktministeriet i veckan.

SOPA står alltså för Stop Online Piracy Act, vilket kan ge den oinsatte/obrydde intrycket att detta enbart olaglig fildelning. Men ack ack, så är dock inte fallet. SOPA kan, om det klubbas igenom, betyda början till slutet för det fria, härliga och öppna internetet som vi känner det.

Om du känner att du gärna vill ha kvar ett fritt och ocensurerat internet är det läge att inte stoppa huvudet i sanden nu, utan att höja rösten och säga HALLÅ DÄR. Det kan du till exempel göra genom att skriva under en protestlista hos avaaz.org.

Tack och hej.

UPPDATERING: Martin länkar i kommentarsfältet till ett Youtube-klipp som förklarar grejen på ett bra sätt. Totalt sevärt så jag lyfter in det här. Tack Martin!

 

[blackout]

Kvidevitt

Läser att Fredrik tycker att jag är en kul typ och blir nästan oproportionerligt rörd. Ska bjuda/tvinga i honom en fransk fågel som tack.

 

Utbud och efterfrågan

Okej, det här långa blogguppehållet är egentligen för att jag har varit upptagen med att renovera mitt kök och jag håller på och lagrar upp för värsta "före/efter"-posten med bilder och grejer. Det skulle markera slutet på en plågsam renoverings-era och en välbehövlig återkomst till kreativt bloggande.

Men. Nu måste jag bara tjuv-bryta isen med en kort kommentar om något annat.

Jag har i mellandagarna roat mig med att uppgradera maskinparken hemma, bland annat med en WD TV Live. Det är som en Apple TV fast... inte. Det är alltså inte knutet till iTunes och särbehandlar inte Apple-produkter (vare sig positivt eller negativt).

Hur som. Jag är mycket nöjd med denna maskin - MEN: jag saknar verkligen en inbyggd betaltjänst för streaming av video. Och när jag satt där i min fåtölj och saknade den här tjänsten så kände jag ilskan bubbla upp inom mig. Hur kan det inte finnas??

Lådan har en rad inbyggda innehållstjänster av såväl gratis- som betalmodell; det finns Spotify, Picasa, Flickr, Flixter, Facebook osv. Dessutom finns Netflix, som ju egentligen är svaret på det jag söker - men den tjänsten fungerar inte i Sverige.

Jag blir fan förbannad. Här sitter jag och är HELT beredd och villig att betala någon för att leverera en film till mig - och så går det inte! Hur kan "filmbranschen" gå samman i "kriget mot fildelning" och sen anklaga konsumenterna för att inte vilja betala för en produkt - som inte finns?

Jag har inte köpt den här lådan för att sitta och konsumera olagligt nedladdat material - men det finns ju inte så mycket annat man kan ha den till i Sverige. Visst, vi har en del hyrtjänster online men det funkar bäst i datorn (förutom Voddler, som inte verkar funka alls) och det finns lite nostalgiska hyrmodeller av typen "stöd din lokala brevbärare genom att posta dvd-skivor fram och tillbaka". Vi har dock flera tv-kanalers fina Play-tjänster (som med lite trix går att få både i datorn och på stor-tv).

Men om nu mediacenter och fjärrkontroller i allt större utsträckning blir konsumentens weapon-of-choice, varför säljer man inte sina produkter där? Varför är det bredbandsleverantörerna (typ Telia och Bredbandsbolaget) som ska ta täten i utvecklingen av streaming-tjänster? Jag råkar bo i ett Comhem-hus och dessutom är det ju smidigare att bara kunna ta med sig sin lilla dosa om/när man flyttar.

Jag är uppriktigt nyfiken på frågan. Hur kan tillgängligheten fortfarande vara så dålig? Om det bara fanns möjligheten att hyra film i dosan så skulle jag ju sitta där och klicka som en annan dåre. Det verkar ju inte vara Western Digital som är ovilliga att samarbeta med innehållsleverantörer och de tekniska förutsättningarna finns helt uppenbart där.

Kan nån resa på sitt feta arsle och börja jobba MED tekniken tack??!

Vad är väl en val på slottet?

Jag är nyss hemkommen från en lång korthelg/kort långhelg i Narvik. Jag skriver så eftersom jag inte riktigt kan avgöra vilket det var - vi la 24 timmar på att transportera oss till Narvik, sen hade vi en dag vigd åt en sk "späckhuggarsafari" (eller ja, "dag"... det var ljust mellan halv tio och halv två ungefär), och sen fick vi ägna i princip hela sista dagen åt att transportera oss tillbaka till Stockholm igen. Jag har nog aldrig varit på en icke-jobbrelaterad resa som haft denna märkliga ratio av transporttid i förhållande till vistelse.

Syftet med resan var alltså, i huvudsak, att få se späckhuggare. Visst, en stor grej var såklart också att få se fjordarna (och de VAR majestätiska, det ska erkännas), och för undertecknad som lider av mild till måttlig besatthet av havsörnar fanns även tydliga ornitologiska poänger. Men låt oss vara ärliga - vi hajkade inte till det frostbitna Nordnorge för spänningen i att få åka jättesnabb gummibåt.

Att man på safariföretagets hemsida uppgav att man under förra året siktat späckhuggare på 30 % av sina turer var ett faktum som visserligen var tydligt för oss alla tre men som nog ändå inte till fullo sjönk in i förväg. Bara möjligheten att få se dessa jättefirrar (JA vi vet att det inte är fiskar) förförde oss totalt. Med tindrande ögon och bultande hjärtan krånglade vi in oss i lager på lager av raggsockor, fleece, livräddningsdräkt och diverse flytetyg. Kapten Rolf skulle ta med oss på ett möte med det mäktigaste naturen har att erbjuda.

Efter tre timmar i en skumpande RIB-båt fick vi gå iland. Utan att ha sett några späckhuggare. Uttrycket "tystnaden som uppstår" har aldrig känts mer relevant.

Att detta reseminne nålats fast i medvetandet med en tagg av bitterljuv besvikelse ska inte förnekas - dock lindras smärtan något när man tänker på den holländare i samma båt som betalade TVÅ gånger  för att i full våtdräktsmundering åka ut (den ena gången i isigt ösregn) mot en 30-procentig möjlighet att få SNORKLA med späckhuggare. Och kammade noll. Det mest hjärtskärande var nästan hans positiva "äsch det gör inget"-charad, lite som när man ramlar och slår sig jättemycket men reser sig alldeles orimligt fort och försäkrar alla runtomkring om att "det gick bra".

 

Havsörnar fick vi dock vår beskärda del av. Nordens nazguls. Jag har säkert berättat redan hur jag sedan barnsben lider av en stark skräckblandad förtjusning och djup fascination för dessa jättefåglar (detta bottnar i min mammas rädsla för att havsörnarna i skärgården skulle kunna dyka ner och svepa iväg med oss barn), och jag var därför nästan lika taggad inför att få träffa dem som att få träffa huggarna. Så fort vi kommit ut på fjorden kom den första svävande. Den flög liksom ikapp båten och kapten Rolf slängde fisk i vattnet. Detta var uppenbarligen en överenskommen rutin - örnarna svävade runt oss ett bra tag och flera gånger dök de ner nära båten; två gånger svepte de ner bara meter ifrån oss och skopade upp en fisk som Roffe slängt i.

Man skulle ju kunna tycka att detta borde vara ett nästan ohanterligt klimax för en sån som mig, och till viss del var det väl det - jag plågades dock av en mild och oförklarlig besvikelse efteråt. På något sätt kändes örnarnas beteende inte särskilt... havsörnsmannamässigt. En stor del av tjusningen är ju att de ska sväva sådär högt, liksom otillgängligt och helt utan intresse för oss töntar på marken (om vi inte är fiskar eller kaniner förstås. Eller små barn...). Och här kom havsörnarna flaxandes som några jädra korvmåsar.

Ett näst intill oförlåtligt karaktärsbrott i mina ögon. Det kändes inte som... riktiga örnar.

På samma sätt som örnarnas publikfriande beteende väckte besvikelse mildrar späckhuggarnas totala okänslighet för vår safariupplevelse just samma besvikna känsla. Det ska inte vara lätt att fånga naturens under. Huggarna kommer när de känner för det - det är inget jävla Sea World det här. Tänker jag. Och att vi inte nådde målet denna gång kommer nog göra att upplevelsen kommer kännas än mer värdefull när den väl inträffar.

För se dem, det ska jag. Banne mig.

 

Maktministeriet s01e01

Idag rullar Fredrik Wass, Julia Skott och jag ut pilotavsnittet av podcasten Maktministeriet, om makt och strukturer på internet. Premiären tar upp ämnet barn på internet (en diskussion som ofta stannar kring frågor om nätmobbing - som bekant är ämnet mer komplext än så) samt en maktanalys kring lanseringen av nyhetssiten Ajour.

Här finns första avsnittet, både inklistrat med Soundcloud och länk till iTunes. Man kan twittra med programmet på @maktministeriet, eller direkt med @bisonblog, @juliaskott eller @joseping.

Hoppas ni gillar!

Låt Jude vara

Se upp i backen! Här kommer en bloggpost!

Var på bio igår och såg Contagion. Mitt filmsällskap Fredrik bloggade om upplevelsen och triggade mig därmed att göra detsamma.

Fredriks bloggpost behandlar i huvudsak Contagions platta och tråkiga porträtt av bloggvärlden. Bloggosfären representeras i filmen av Alan Krumwiede (bara namnet!)- en konspirationsteoretiker som, utrustad  med systemkamera och produktplacerad North Face-rygga, ägnar sig åt stalka forskare, sprida flyers och storma ut från gammelmedia-redaktioner som inte vill ha hans "scoop", gällt proklamerandes att "old media is dead!". På sin sajt, "truth-serum now", talar han om för sina 12 miljoner followers hur de ska agera för att överlista illvilliga myndigheter när viruset sprids över världen.

Jag instämmer i Fredriks klagolåt över ett mycket torrt och tråkigt sätt att gestalta livet på internet och i bloggosfären. Alan Krumwiede skvallrar om ett Hollywood som är fast i en villfarelse där  "nätets kraft" tillskrivs några få webbgurus med många följare, där "politiska bloggare" är aktivister som försöker hacka sig in i systemet för att avslöja myndigheternas korruption. Den svarta skärmen med grön data-text (som annars är en flitigt återanvänd prop så fort det finns något slags "data-expert" med i storyn) har visserligen pensionerats, men i övrigt är Alan Krumwiede inte så mycket mer än ett uppfräschat hacker-porträtt.

Manusförfattarna gör ett stort nummer av mängden berörda och den snabba spridningen mellan olika kluster när det gäller det dödliga viruset, men man verkar helt ha missat att samma regel gäller informationsflödet online. Att "bloggosfären" i huvudsak inte består av grävande konspirationsteoretiker med 12 miljoner läsare utan miljontals små bloggar skrivna av dig och mig bryr sig filmens skapare inte om. Sociala medier spelar en obefintlig roll (det skickas däremot ett par sms samt rings några varnande telefonsamtal).

Manusförfattarna lyckas på detta sätt helt ignorera vad som verkligen skulle utspela sig online vid en global virusepidemi. Paniken online skulle växa organiskt, tweet för tweet, status för status  (de digitala djungeltrummorna skulle förmodligen också vara en tillgång i att sprida viktig information och hjälpa varandra). Inget manusbläck slösas dock på att utveckla detta - snabbare då att återanvända gamla hackerklyschor och redan färdigtryckta flyers.

Jag tycker dock att Fredrik är onödigt hård i sin rubrik, när han återigen låter Jude Law bära hundhuvudet och vara representant för något som egentligen är kollektivets gärning. Återigen - Jude är inte ansvarig. Det blir ju dock som bekant lättare att relatera till något som är mänskligt. Och ironiskt nog är det just avsaknaden av personliga öden i övrigt som är mitt andra klagomål. Contagion stoltserar med en namnkunnig cast men saknar en riktig protagonist/huvudperson. Ingen är viktigare än någon annan (visst - viruset är urskillningslöst bla bla) och vem som helst kan dö, men det gör också att det inte finns något mänskligt öde att riktigt bry sig om. Man vill ju att någon ska kunna lyckas eller misslyckas med NÅT. Vad som helst.Det enda som står i fokus är ett globalt skeende kring hur viruset hanteras - och när allt kommer omkring är det faktiskt inte så himla engagerande i längden.

Avslutningsvis vill jag dock säga att jag ändå tyckte filmen var rätt soft (hey, det är ju en katastroffilm! Och Kate Winslet är med!). Jag anser också att Kartago bör förstöras.

 

UPPDATERING: Såg att Emma gillat filmen något mer ohämmat och drabbades för ett kort ögonblick av dåligt samvete. Var jag för hård? Jag gillade ju också, trots allt. Rannsakade mig själv en stund och kom fram till: nej. Jag står för det jag sagt. Tough love.

Stockholm i mitt hjärta

Har redan skrivit om detta på Facebook (ber om ursäkt för den upprepning det innebär för vissa av er) men kände behovet av att lägga ut texten ytterligare.

Läser och förfasas över stockholmskapitlet på Wikitravel. Det finns ett cafétips: Sandys. SANDYS! 

Inte ens fakking Vetekatten finns med. Bartipsen är också något begränsade: Debaser och Bishop's Arms. Debban är svårt att missa (man behöver ju bara vingla ut på kanten av Gamla Stan) och Bishop's Arms finns typ överallt - finns det INGEN som har orkat plita ner nåt mer spännande?

Man skulle ju kunna tro att hängivna stockholmare som till exempel undertecknad skulle ha fyllt sidan med mustiga och sötsalta tips men det är vi helt uppenbarligen för lata för. Dock lite förvånande att ingen snärtig SVB-anställd gjort en ansträngning för att fylla i wikiluckorna. Det verkar faktiskt som att större delen av sidinehållet kommer från turister som besökt stan. Och vad snappar de upp som "viktig information som andra besökare kan ha nytta av"? Jo:

"When using escalators, people in Stockholm usually reserve the right side of the moving staircase for standing and the left side for people walking up the stairs. Standing still on the left side will certainly make people irritated and flag you as a tourist or a fool."

Ja KOM TILL STOCKHOLM det är JÄTTEKUL här!

"Homeless people can occasionally be seen begging downtown, though in lesser extent than other parts of the world. A responsible way to deal with them is buying their magazine, Situation Stockholm, for 40 SEK."

Här i Stockholm har vi ett "ansvarsfullt sätt att hantera hemlösa" och det vore bra om du, turist, också rättade in dig i leden och köpte tidningen (som visserligen är på svenska men du kan ju titta på bilderna).

"As in most countries, being overly intoxicated is not accepted in most bars and clubs and could lead to the security staff forcibly ejecting the intoxicated person in question."

Bra, så fick vi det utrett också. Så behöver ingen fundera över vad vi gör med beruskade personer. När vi ändå är på temat Rulla hatt:

"It is common that the more trendy clubs have a long queue from midnight till closing time. Get out early (at least before midnight), well-dressed (most clubs have an informal dress code, vårdad klädsel, while some upscale places even have and enforce a formal dress codes), and not too drunk, and you will be welcome at most clubs."

LAISSEZ LES BON TEMPS ROULER!

Informationen ovan förutsätter visserligen att turisterna mot förmodan skulle hitta till nån kul krog. Vilket ju bevisligen inte är så lätt - det finns inte ett enda restaurangtips att tillgå. Och så undrar man varför alla horder av besökare irrar omkring i en triangel mellan Stortorget, Strömkajen och Restaurang Drottninggatan.

Vad är det för FEL på oss? VILL vi inte att besökarna ska hitta till Stockholms varma och ljusa platser? Jag har själv himlat med ögonen åt "djärva" turister som med karta i hand stått och trampat i nåt gathörn nästan ända uppe vid Odenplan (!). Tänkt "Äsch fåniga turister, de fattar inte att de är på väg åt FEL håll! Kristallbutiken ligger ju åt andra hållet!".

Stockholmare! Dags att ta ett kliv fram och hjälpa turisterna. Så här kan vi inte ha det. Vi förlitar oss uppenbarligen på att nåt centralorgan ska producera en trycksak i fyrfärg där allt står och alla ska bara FATTA att Stockholm är världens bästa stad.

News flash: it didn't really pan out. Större gräsrotsengagemang fordras.

Lika som bär

Jag har letat urmycket (eller... nä det var ganska halvhjärtat, men ändå) efter två videoklipp som behövs för att göra en "Lika som bär" som jag har tänkt på men jag hittar inte det jag vill ha.

Det första skulle vara Kungen som suckar "Näe... nää-e..." och flackande tänker efter på om han varit på strippklubb eller inte.

Det andra skulle vara den där reklamen som gick för några år sen (några = många säkert) för någon alzheimer-medicin eller nåt, som bara bestod av ett kort klipp med en äldre kvinna som skådar in i och förbi kameran (mot minnenas horisont) och tvekande frågar: "Bussutflykt...?".

Jag är mest ledsen för att jag inte hittar det andra klippet.

 

I have a dream

Jag har under den senaste veckan pratat om en sak som jag "drömmer om". Jag vill redan nu vara tydlig med att JA jag fattar själv att det här inte är någon dröm som går att förverkliga (jag har inlett samtalen med "Vet du vad jag drömmer om?" vilket verkar skapa förvirring hos den jag pratar med när jag berättar vad drömmen är). Jag drömmer mer som "det vore coolt att...". Här är min dröm:

Jag skulle vilja torrlägga Stockholms innerstad.

Alltså ta bort allt vatten i Mälaren/Saltsjön. TÄNK vad spännande det skulle vara! Tänk på allt som kan tänkas finnas i vattnet. Vasa kunde ligga i 333 år utan att nån snubblade på det, föreställ er bara vad mer som har samlats under stockholmarnas snart 800-åriga liv och leverne.

JA man skulle hitta en 800-årsförbrukning av lik (en insikt som är lika äcklig som den är oanmärkningsvärd, på nåt konstigt sätt), men man skulle också hitta... båtar (allt ifrån jollar till SKEPP, obviously - och sen allt man kan tänkas tappa från en båt), bilar, cyklar, vagnar... jag tänker egentligen alla persontransporter man kan komma på (förutom zeppelinare och ufon... eller?). Tänk alla väskor, plånböcker, telefoner, nycklar, vigselringar, bankråns-byten... och vapen! Allt från svalbards... balrogs... vadheterdet... hagbards... såna där lansar till kulsprutor! Palmevapnet? Kanoner! Knivar! Tunnor med... handelsvaror! Det måste finnas helt ohemula mängder med vikingagrejer (de var ju både vattenburna och helt... yviga). Medeltidsgrejer (tror ni det finns såna där digerdöds-dräkter som ser ut som fåglar?). 1800-talsgrejer. Industrialiseringsgrejer. Kanske guld! Och knark.

Tänk bara. Allt som folk kan ha slängt och tappat. Allt som kan sjunka. Under 800 år.